Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Belteberga

BELTEBERGA ligger ovanför Råådalens betesängar och lövskogsdungar en knapp mil nordöst om Landskrona. Namnet Belteberga skall enligt sägnen ha kommit från en mytisk kämpe, Ottar Belt, som ägde gården vid mitten av 1000-talet, och även socknen Ottarp skall ha fått namn efter honom. Gården omtalas första gången i en skriftlig källa 1387, då Johan Niklisen skrev sig till Beltebierga. Denne hade 1443 efterträtts av Niels Jensen. Belteberga innehades därefter en tid av det mäktiga riksrådet Johan Pedersen Oxe till Torsjö. Han hade genom sina äktenskap med Birgitte Bondesdatter Thott och Inger Torbernsdatter Bille fått ett stort jordinnehav och var en ivrig godssamlare. Förutom sina fyra huvudgårdar skaffade han sig dels genom köp och dels genom pant större eller mindre andelar i många andra gods i Skåne och övriga Danmark, bl.a. i Belteberga.

Gården övergick ca 1500 till Lave Jörgensen Urne, son till "Store Jörgen" Urne. Herr Lave skall ha varit den förste av släkten som bosatte sig i Skåne. Han gifte sig med Sidsel Jensdatter Ribbing, som förde med sig Boserup, och blev senare riddare och landsdomare i Skåne, en befattning som längre fram tillföll hans son Claus och sonson Lave. Den danske landsdomaren hade sin motsvarighet i den svenske lagmannen och var högste domare, så småningom helt enväldig, inom sitt landsting.

När Lave Jörgensen dog 1530 tillträdde sonen Claus Lavesen Urne. Denne fick liksom de andra männen i släkten en gedigen uppfostran, som avslutades med universitetsstudier på kontinenten och fleråriga utlandsresor. Claus Urne studerade i Wittenberg, där han tog magistergraden och kom i kontakt med reformationens ledare, vilket gjorde att han senare uppträdde som beskyddare av lutherskt sinnade präster. Han blev sedan domprost i Lund och rektor vid Köpenhamns universitet, som grundats 1479, utsågs till riksråd och anlitades ofta vid förhandlingar med Sverige och andra länder. Claus Urne var berömd för sin lärdom. På Belteberga anlade han Nordens mest betydande botaniska trädgård för läkedomsörter med hjälp av den kände humanisten och läkaren Henrik Smith i Malmö, vilken 1546 tillägnade honom sin läkedomsbok "En skön, loestig, ny vrtegaardt".

Sonen Lave Clausen Urne efterträdde honom vid hans död 1562 och kom att i ännu högre grad ägna sig åt konst och vetenskap. Han både skrev dikter och komponerade musik, och hans motetter framfördes långt efter hans död av eleverna vid Katedralskolan i Lund. Lave Urne innehade ett kanonikat vid domkyrkan och var länsman på Elleholm. Han blev som nämnts landsdomare i Skåne, men han gick inte i statens tjänst utan vistades på Belteberga, där han bl.a. skötte örtagården.

Efter hans död 1623 är det oklart vilka som ägde gården. Tjugo år senare finner vi emellertid Axel Axelsen Urup till Vapnö som ägare till Belteberga. Han erhöll 1649 patronatsrätt till Ottarps pastorat, inom vilket gården låg. Han var riksråd och general och en skicklig befästningsingenjör och stadsplanerare och fick 1635 titeln "Rikets Ingenjör". Axel Urup var upphovsman till den tidens befästningsverk i Skåne och övriga Danmark och gjorde upp stadsplanen till "Ny Köbenhavn" samt fullbordade anläggningen av gator och broar i staden. 1648 blev han riddare av Elefantorden. Han innehade flera färläningar och var bl.a. en tid länsherre och hövitsman på Köpenhamns slott och länsherre på Malmöhus.

Under det ödesdigra kriget mot Sverige 1657-58 var Axel Urup generalguvernör över Skåne och Blekinge och överbefälhavare för trupperna i Skåne och besegrade svenskarna i flera drabbningar. Han deltog sedan som en av de danska förhandlarna vid Roskildefreden 1658 och utsågs att som det danska rikets befullmäktigade ombud överlämna Skåne till Sverige. Trots de stora landvinster som Sverige gjorde i denna fred, började Karl X Gustaf samma år ett nytt krig för att slutgiltigt krossa Danmark. Den svenska huvudstyrkan landsattes på Själland och Kronborgs slott intogs och plundrades sedan på sin dyrbara inredning av Karl Gustaf och hans tyskfödda drottning Hedvig Eleonora, som ofta följde med honom på hans krigståg. Vid svenskarnas belägring av Köpenhamn 1658-59 deltog Axel Urup i försvaret av staden och fanns vid kung Frederiks sida vid den misslyckade stormningen en februarinatt 1659. Han ledde därefter återuppbyggnaden av Tyghuset. 1658-60 var han riksmarsk. Kriget blev inte den framgång som Karl Gustaf räknat med - i freden i Köpenhamn 1660, där Axel Urup ledde de danska förhandlarna, fastställdes Roskildebestämmelserna, men Danmark återfick ön Bornholm i utbyte mot en del danska adelsgods i Skåne. Belteberga indrogs 1658 till svenska kronan och gavs till fältmarskalken Arvid Wittenberg, känd från polska fälttåget, men återlämnades utplundrat efter freden 1660. Efter enväldets införande 1660 blev Axel Urup, som hade bosatt sig i Köpenhamn, assessor i Höjesteret.

Axel Urup och hans hustru Sidsel Knudsdatter Grubbe hade inga barn och vid hans död 1671 slöts hans ätt. Redan 1661 hade han sålt Belteberga till sin halvsyster Anne Beck Bülow, som stannade kvar i Skåne. Hon sålde 1668 egendomen till generalguvernören i Göteborg, den franske greven Per Larsson Sparre. Denne hade varit i diplomatisk tjänst, men även i krigstjänst, hos både Karl X Gustaf och Karl XI. Som svensk ambassadör i Paris hade han av Ludvig XIV utnämnts till greve 1675. Han var svensk friherre, general och riksråd och landshövding i Älvsborgs län 1663-74 och därefter rikstygmästare från 1674 och var samtidigt aktiv som diplomat.

Under skånska kriget hade Karl XI vintern 1676-77 sitt högkvarter på Belteberga. Efter slaget vid Lund den 4 december hade svenskarna börjat belägra Helsingborg. Sedan stadens garnison kapitulerat den 30 december firade Karl XI nyår på Belteberga. Skånska kriget medförde väldiga förluster i människoliv för både den danska och den svenska armén. Skånes civilbefolkning fick utstå fruktansvärda lidanden och landskapet utplundrades och föröddes under striderna.

Om förhållandena runt Belteberga berättar ett ögonvittne, prästen i Kågeröd Sthen Jacobsen, i sitt verk "Det Nordiske Kriigs Kronicke": "Några mil omkring Bälteberga var på denna tid sådant elende att se, att ett människas hjärta där över måtte blöda, ty icke allena de sköna byar var nedbrutna, uppbrända och uti ont sätt fördärvade, men också uti de stumper av hus, som kunde bli ståendes, låg fullt av döda; och få kom uti kyrkogårdarna, men de flesta, som blev begravna, de blev begravna uti mögdyngorna, snödrivorna och under gammal halm i husen. Gatorna och marken låg fulla av döda människor och hästar kryssvis över varandra..."

Kriget slutade 1679 utan vinst för någondera sidan. Greve Sparre blev 1680 högadelns ledare i den svenska riksdagen och den främste talesmannen för motståndarna till reduktionen. Han innehade Belteberga till sin död 1692 och därefter skiftade gården under tjugo år mellan olika ägare.

År 1713 inköptes gården på exekutiv auktion av dåvarande översten Wilhelm Bennet. Han var en av Karl XII:s tappraste krigare och deltog bl.a. i slagen vid Poltava och Helsingborg och blev senare generalmajor. Vid Fredrikstens belägring 1718 fanns han i kretsen kring Karl XII, och sedan kungen stupat, fick han uppdraget att överbringa dödsbudet till riksrådet i Stockholm. 1719 upphöjdes han till friherre och var sedan landshövding först i Hallands och därefter i Malmöhus län. Hans godsinnehav omfattade även Rosendal, Videröra och Brynneslöv samt Ellinge, som hans hustru fört med sig i boet. Belteberga genomgick under hans tid stora förändringar, och han lät 1739 uppföra den nuvarande huvudbyggnaden med dess två flyglar. Wilhelm Bennet dog 1740 och efterträddes av sin änka Magdalena Eleonora Barnekow, dotter till grevinnan Margareta von Ascheberg på Vittskövle och liksom henne känd som en god lanthushållare.

En av deras söner, friherre Fredrik Bennet, övertog Belteberga och Videröra vid moderns död 1755. Han blev senare häradshövding i Luggude härad och därefter lagman i Halland. Efter hans bortgång 1790 förvaltades egendomarna gemensamt av hans sju söner, och under deras tid blev huvudbyggnaden på Belteberga delvis ombyggd i början av 1800-talet. 1808 blev lagman Axel Philip Bennet ensam ägare till Belteberga och löjtnant Otto Ludvig Bennet till Videröra, sedan de löst ut sina bröder. Lagman Bennet dog redan 1810 som ogift och de sex efterlevande bröderna ärvde då gemensamt gården.

Dessa sålde 1812 egendomen till lantrådet Alexander Cronsjoe, adlad Sjöcrona, som även var ägare till Brodda. Han hade samma år inköpt Torup, men detta köp gick tillbaka. Sjöcrona var en skicklig lanthushållare, och han utökade Beltebergas areal betydligt genom nya jordförvärv. Hans änka satt kvar på gården till sin död 1842, och arvingarna sålde sedan från större delen av jorden, innan egendomen övertogs av den danske godsägaren von Gerstenberg Rosteed.

Denne sålde 1851 gården till löjtnant Eberhard Munck af Rosenschöld och den innehades sedan av Carlos Natividad Adlercreutz. År 1868 inköptes egendomen av godsägare Carl Theodor Kinch, i vars släkt den sedan stannat kvar. Han härstammade från den skotska släkten King, som vid mitten av 1700-talet invandrade till Danmark. Under 1900-talets första decennier, då hans son Johan August Gottfried Kinch ägde Belteberga, blev gården känd över hela Europa för sin nötkreatursavel av låglandsras, "Beltebergastammen". Nuvarande ägare är familjen Gunnar Kinch och gården drivs som Belteberga Lantbruks AB med Gunnar Kinch som VD.

Hur sätesgården Belteberga såg ut under släkten Urnes tid på 1500-talet vet man inte. På Gerhard Buhrmans teckning från omkring 1680 syns ett litet barockslott, sannolikt uppfört av Axel Urup efter freden 1660, men någon örtagård eller trädgård finns inte avbildad. Vintern 1676-77 fanns i varje fall en mangårdsbyggnad, som motsvarade kraven för Karl XI:s högkvarter.

Den nuvarande huvudbyggnaden med två flyglar, allt i två våningar, uppfördes som nämnts 1739, då Wilhelm Bennet lät bygga om hela gården. Som arkitekt skall fortifikationsbyggmästaren Georg Mochelten ha anlitats. Denne var även arkitekten bakom mangårdsbyggnaderna på Christinehof och Spannarp, som båda uppfördes runt 1740. Samtidigt anlade man en stor trädgård omkring gården och planterade alléer utmed vägarna. Linné besökte gården under sin skånska resa 1749 och berömde trädgården som en av Skånes bästa. Corps de logiets gårdsfasad hade ursprungligen en mycket bred, triangelformad frontespis, som i början av 1800-talet ersattes med en av fyra halvkolonner uppburen attika. Den krönes av en inskriftstavla med Bennets och Barnekows vapen samt byggnadsåret. Vid ombyggnaden ändrade man också det ursprungliga höga valmtaket till ett lägre valmgavelstak och gjorde vissa förändringar i byggnadens inre. En ganska omfattande ombyggnad och renovering av huvudbyggnadens inre företogs under 1950-talet efter ritningar av Leon Nilsson. Då lades även byggnadens tak om.

Ägarna till Belteberga hade patronatsrätt till Ottarps pastorat från reformationen fram till 1902. Från gården leder en alléprydd landsväg ner till Ottarps kyrka, vars äldsta delar är från 1100-talet. Den närbelägna prästgården är kulturminnesmärke och har två välbevarade gamla längor från 1658.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten