Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Tunbyholm

TUNBYHOLM är beläget drygt en mil nordöst om Tomelilla vid vägen mellan Smedstorp och S:t Olof. Slottet ligger på en holme i Tunbyholmssjön, vilken innan det byggdes skall ha varit ett kärr, som genom uppdämningar förvandlades till ett vatten med tretton holmar. Anläggningen består i dag av en tvåvåningsbyggnad med gulputsade fasader och vita pilastrar och fönsteromfattningar samt två friliggande flyglar med kvadratisk plan och pyramidformade tak. Slottet har under tidernas lopp genomgått stora förändringar. Det uppfördes 1634 - omkr. 1640 och var då det kanske förnämsta exemplet i Skåne på Christian IV:s renässans.

Med ledning av Gerhard Buhrmans teckning från början av 1680-talet och ett bevarat syneprotokoll från 1669 kan man få en uppfattning om slottets praktfulla utseende. Buhrmans bild visar en ståtlig anläggning med tre tvåvåningslängor i norr, söder och öster kring en borggård, som på västra sidan begränsas av en mur med port. Slottet har barocksvängda gavlar och höga tegeltak. Den östra längan har i hörnen mot borggården två åttkantiga torn med höga barockspiror. En lång bro med vindbrygga förbinder slottsholmen med fastlandet och den där belägna trelängade ladugården, som öppnar sig mot slottet. Bakom ladugården ligger lustträdgården omgiven av höga stenmurar. Enligt syneprotokollet hade slottet portaler omgivna av skulpturer och fyra "huggne leyon". Interiörerna var påkostade med tak i stuckatur eller av målade bjälkar, panelade väggar, skulpterade snickerier och spisar och med golv av glaserade eller slipade stenar. Tunbyholm härjades svårt under de skånska krigen och den södra längan står på Buhrmans bild utan tak.

Byggnaderna förföll alltmer under de osäkra förhållandena vid 1600-talets slut och 1707 revs den östra längan. 1732 företogs en ombyggnad av slottet. Då iståndsattes den norra längan, som var det gamla boningshuset och nu är huvudbyggnad, och samtidigt omformades den södra längan till de båda flyglarna genom att mittpartiet revs. Vid en restaurering på 1830-talet fick slottet sitt nuvarande utseende. Den äldre ladugården och trädgården på fastlandet är nu sedan länge försvunna. Endast rester av yttermurarna till några gråstenslängor finns bevarade och ingår nu i den avstyckade jordbruksfastigheten.

Gården omtalas första gången i början av 1400-talet, då den ägdes av Katrine Jensdatter Rud och kallades Tundby efter den gamla bondby där den låg. Hur den äldsta sätesgården såg ut vet man inte. Vid arvskiftet efter fru Katrine 1440 tillföll gården sondottern Ide Eskildsdatter Falk till Gisselfeld och hennes man Mogens Axelsen Gjöe till Krenkerup, vilken var länsherre på Köpenhamns slott. Deras son, riksmarsken Eskil Gjöe, skrev sig på 1490-talet till Tunbyholm. Det är möjligt att sätesgården under hans tid flyttades från byn till den holme i sjön där slottet nu ligger, eftersom Skånes vattenomflutna borgar med namn som slutar på -holm började byggas vid denna tid. Eskil Gjöe ägde, liksom Torbern Oxe, stora jordegendomar i Skåne och dessa herrar låg i ständig strid med varandra om makt och rikedom i denna landsdel. Herr Eskil förlänades 1495 Lindholmen, som han innehade till sin död 1506. I sin egenskap av riksmarsk ledde han 1497 den danska krigsmakten vid erövringen av Sverige. Hans första hustru var av den Rosenkrantzka och hans andra av den Braheska ätten. Dottern i första äktenskapet, Ide Gjöe, tillträdde 1506 egendomen och hon följdes 1524 av sin ogifte bror Mogens.

Därefter köptes gården 1533 av Axel Axelsen Brahe till Krageholm. Han efterträddes 1551 av sin son Jens Brahe till Hammar, gift med Anne Bille och byggherre till den nuvarande borgen på Vittskövle. Deras söner Tyge och Ove ärvde Tunbyholm när fadern dog 1560. De hade inga barn och Ove Brahes änka Karen Thott (från Eriksholm) satt kvar på gården efter makens död 1587 fram till sin egen död ca 1607.

Omkring 1610 gick Tunbyholm ur Braheätten och köptes av Erik Axelsen Rosenkrantz. Han påbörjade byggandet av det praktfulla slott som syns på Buhrmans bild. Gården bytte då tillfälligt namn och kallas oftast för Nygård (Nygaard) i det samtida källmaterialet. 1634 lät han uppföra den norra längan och detta årtal står i fasaden med järnsiffror. Eftersom Erik Rosenkrantz var ogift ärvdes gården efter hans död 1637 av hans syskon Palle och Margrete Rosenkrantz. 1639 inköptes Tunbyholm av Margretes make Henrik Huitfeldt till Lillö. Han fullbordade 1639 - omkr. 1640 slottsanläggningen genom att bygga de östra och södra längorna.

När herr Henrik dog 1653 tillföll gården dottern Öllegaard, det enda av hans fyra barn som överlevde honom. Hon var gift med Joachim Gersdorff, som var en av de mest framstående männen i Danmark. Blott 37 år gammal blev han riksråd och ståthållare i Köpenhamn och efterträdde senare Corfitz Ulfeldt som rikshovmästare och blev länsherre på Bornholm. Gersdorff var en av de ivrigaste förespråkarna av det ödesdigra kriget mot Sverige 1657 och året efter kom det på hans tunga lott att underteckna fredstraktaten i Roskilde, varigenom Danmark förlorade bl.a. de skånska landskapen och Bornholm. Han skall då ha yttrat: "Jeg önsker at jeg hverken kunde laese eller skrive." Vid Frederik III:s statsvälvning 1660 stod han på kungens sida och blev sedan riksdrots och president i statskollegiet. För sina insatser i rikets tjänst utsågs han till riddare av Elefantorden. Gersdorff var dessutom en fint bildad man, hade ett stort bibliotek med nästan 3.000 volymer och gynnade vetenskaperna. Han kom att bli Tunbyholms siste danske ägare. 1660 sålde han sina skånska gods till den danska kronan. Vid freden i Köpenhamn samma år lämnades Tunbyholm tillsammans med sjutton andra adelsgods i Skåne över till svenska kronan som vederlag för ön Bornholm.

Därmed var Tunbyholms storhetstid förbi och under de följande hundra åren hade godset en mängd olika ägare, av vilka de flesta troligen inte bodde på gården. Fram till 1716 blev det kvar i Kronans ägo och förlänades till förtjänta män. Den förste som på detta sätt blev herre på gården var Skånes generalguvernör, fältmarskalken Gustaf Otto Stenbock. 1716 blev Tunbyholm berustat säteri, d.v.s. övergick såsom egendom till den som i vederlag satte upp ett visst antal krigsfolk. Detta blev betungande, eftersom gården skulle svara för uppsättandet av tio ryttare och två trossdrängar samt tolv hästar. När Linné på sin skånska resa 1749 besökte Tunbyholm och dåvarande ägaren, kammarherren friherre Esbjörn Reuterholm, fick han tydligen höra klagomål över detta, eftersom han skriver: "skogen var nödtorftig, mulbetet oändeligt, åkrarna sköna och som här på orten märkvärdigt var, väl dikade, så att det var en härlighet, om icke (ryttarna) dagligen gjort någon avkortning."

Den tidigare nämnda ombyggnaden av slottet 1732 utfördes av Gustaf Abraham Piper, som var ägare under 1730-talet. Han var arkitekt och hade tjänstgjort som fortifikationsofficer i karolinerarmén. Genom hans ändringar fick det gamla renässansslottet i stället utseende som en uppsvensk 1700-talsherrgård. På en bevarad inskrift från hans tid kan man läsa: "Sedan denna gård inom hundra års förlopp till sin forna härliga byggnad alldeles förfallen var, är av dess ägare denna åter förfärdigad år 1732."

Även under 1800-talet hade Tunbyholm många olika ägare. 1818 köptes egendomen av kommerserådet Jöns Petter Hemberg och efter hans död 1834 satt hans änka Maria Kristina Gützelke kvar på gården. Det var under hennes tid som slottet fick sitt nuvarande utseende.

1918 köptes slottet av Thorsten Akrell, sedan marken avstyckats och försålts. Ett par av släkten Akrells medlemmar intar en framstående plats inom den svenska gravyrkonsten. Fredrik Akrel (d. 1804) var gravör vid Vetenskapsakademin och arbetade främst med globtillverkning och kartritning. Han var även porträttgravör och gjorde kända porträtt av Gustav III, Ehrenstrahl, Stiernhielm, Linné och K.G. Tessin. Hans son Carl Fredrik Akrel, adlad Akrell, (d.1868) var militär och deltog som fortifikationsofficer i Karl (XIV) Johans tyska fälttåg. Han slutade som generallöjtnant och blev sedan chef för telegrafverket. Vid sidan härav ägnade han sig åt graveringskonsten och har bl.a. utfört ett stort antal av gravyrerna i Ulrik Thersners verk "Skånska Utsigter", som är välkänt för slottsintresserade. Nuvarande ägare till Tunbyholm är Peter Akrell och slottet, som är byggnadsminne, har under hans tid rustats upp.

Slottet är inte tillgängligt för allmänheten.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten