Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Engeltofta

ENGELTOFTA ligger en halv mil norr om Ängelholm och är det enda egentliga herresätet på Bjärehalvön. Vid vilken tid säteriet grundades vet man inte, men dess förste säkert kände ägare är danska riksrådet Gabriel Kruse till Tulsted och Hjuleberg, som innehade egendomen omkring 1630. Han synes ha varit en betrodd och rik man, som under åren 1620-34 fick en mängd förläningar, bl.a. Gladsax med Albo härad och Landskrona med Färs, Harjagers, Onsjö och Rönneberga härader, och dessutom rätt att uppbära kyrkotienden av Barkåkra och Förslöv. Sin huvudgård Engeltofta utökade han genom att förvärva mer jord. Han dog i mitten av 1640-talet och begrovs i det gravkor han låtit bygga i Barkåkra kyrka. Engeltofta tillföll därefter hans son (eller brorson) Niels Kruse.

Sedan Skåne avträtts till Sverige, sålde denne 1666 egendomen till borgmästaren i Helsingborg Eggert Elers, som året därpå överlät den till sin son Johan. Borgmästare Elers hade emellertid utan säkerhet gett generalguvernören friherre Gustaf Banér ett stort lån av medel tillhörande Helsingborgs kyrka och hospital. Vid Banérs konkurs fanns ej täckning för lånet och de ansvariga för utlåningen blev personligen återbetalningsskyldiga. Engeltofta togs därför 1683 i beslag för skulden och såldes 1688 på auktion.

Köpare var sekreteraren i Kommerskollegium Hans Prahl. Han blev vid samma tid adlad och ville därför skaffa sig en sätesgård. Engeltofta var fortfarande mycket skuldbelastat och skulderna ökade ytterligare efter Prahls död 1708, då hans barn behöll egendomen oskiftad.

Från 1717 arrenderades gården av en av svärsönerna, Johan Jacob Eberhart, och inlöstes omkring 1745 av en annan svärson, överstelöjtnanten greve David Frölich. Han efterträddes 1748 av sin brorson greve Bengt Gustaf Frölich, sedermera landshövding i Malmöhus län. Det var en förfallen gård, som denne fick överta - där fanns inte mindre än 36 ödehemman. Frölich satte gården i stånd och uppförde på 1760-talet den ståtliga, borgliknande ladugård, som ännu finns kvar. Engeltofta övergick 1781 till hans son David Gustaf.

Denne sålde 1784 egendomen till översten Rudolf Hodder Stjernswärd, som 1794 efterträddes av sin son Carl Georg Stjernswärd - den man som intar den centrala platsen i historien om Engeltofta. Eftersom säteriets marker var dåliga ur jordbrukssynpunkt och till stor del bestod av kärraktiga ängs- och betesmarker, blev inkomsterna inte tillräckliga för att försörja dess invånare och förränta den betydande skuld som fanns. För den nye innehavaren blev det ett livsvillkor att öka avkastningen genom nyodlingar och förbättring av åkerjorden.

Stjernswärd hade fått reda på att nya brukningsmetoder hade börjat användas i England och inledde ett samarbete med Earlen av Kellie i Skottland, vilken han kände från dennes tid som konsul i Göteborg. Våren 1803 angjorde ett engelskt fartyg Engeltoftas hamn i Skepparkroken vid Skälderviken. Som passagerare medföljde några skotska smeder, mekaniker och jordbruksexperter. Ledaren för dem hette Alexander Hall och var en erfaren jordbrukare.

Samma år uppfördes på Engeltofta en fabrik för tillverkning av jordbruksredskap - den första i sitt slag i Sverige. Under de första tio åren levererades härifrån 17 tröskmaskiner, 140 sädesharpor, 55 hackelsemaskiner, 746 plogar, 379 harvar, 8 trumlor, 48 såningsmaskiner och 9 potatiskvarnar. Viktigast var plogarna, som konstruerats av en engelsman vid namn James Small. Det som främst skilde hans plog från dem som tidigare använts i Sverige var vändskivan av järn - förut hade hela plogen gjorts av trä. För att göra sina produkter populära delade Stjernswärd ut silverbägare och silverskedar till de bönder, som använde hans redskap på sina gårdar. På bägarna fanns inskriptionen: "Dåren må förakta den i vallmar klädde, som lutad mot sin plog under mödans tyngd bliver kunnig och stark och bereder bröd åt sina medbröder; han skall äras och värderas av Carl Georg Stjernswärd." På skedarna stod det: "I plogens fåra skördar man ock guld. C.G. Sternswärd."

Samtidigt med redskapsproduktionen arbetade Stjernswärd med att förbättra åkerbruket. När enskiftesstadgan kom 1803, begärde han och de andra jordägarna i Bjäre härad genast enskiftesförrättning. Engeltofta fick härigenom det mesta av sin spridda jord samlad. Arealen på 5.615 tunnland delades upp på 19 farmer, av vilka huvudgården med sina 744 tunnland blev den största. Markerna täckdikades med hjälp av sten och ris och en omfattande uppodling av myrmarker sattes i gång efter engelskt mönster. Sexårscirkulation tillämpades i växtföljden.

Eftersom de nya farmerna krävde en omfattande byggnation, uppfördes två tegelugnar med en kapacitet av 60-70.000 sten. Under de tjugofem år som han var ägare till Engeltofta, byggde Stjernswärd inte mindre än 110 byggnader. Däribland fanns också tre brännerier. Det var nämligen på Engeltofta som man - likaså efter engelskt mönster - började att i större skala tillverka brännvin av potatis. För att binda samman de 19 farmerna anlades över två mil nya vägar och utmed dessa planterades träd och häckar.

Stjernswärds initiativ var emellertid alltför avancerade för samtiden och han motarbetades av många, som uppfattade hans metoder som början till en ny och farlig tid. När han t.ex. började med täckdikning på sina marker, sände hans egen sockenpräst en anklagelseskrift till Kungl. Maj:t, där han påpekade det olämpliga i godsägarens agerande och t.o.m. lyckades få honom bötfälld. Efter hand slog dock Stjernswärds idéer igenom. Tack vare att han införde nya redskap och maskiner för jordbruket, kom Skåne att här få ett försteg framför landet i övrigt. Jordbruksredskap av järn var en förutsättning för att effektivt kunna bruka de tunga - och bördiga - lerjordarna. Tyvärr klarade inte Stjernswärds ekonomi de stora satsningarna. Kostnaderna för investeringarna steg snabbare än intäkterna och han kom på obestånd. Han vände sig då till Karl XIV Johan, som tidigare hjälpt honom med lån.

Kungen köpte 1819 egendomen och under en tid bodde sedan drottning Desirée där. Den nye ägaren fullföljde inte Stjernswärds intentioner. Sammanlagda ägor delades åter upp på mindre gårdar. Redskapstillverkningen fortsatte dock, dels i mindre skala på Engeltofta och bland bysmeder, dels på Trolleholm, dit Alexander Hall flyttat. Senare började också Kockums tillverka den engelska plogtypen.

I centrum av det stjernswärdska godskomplexet invid gamla landsvägen reste deltagarna i ett lantbruksmöte i Ängelholm 1855 en obelisk till minne av jordbrukspionjärens insatser. På stenen står att läsa: "Med omdöme före sin tid och klar blick i framtiden tillämpade han ny lanthushållning i så allmänt gagnelik riktning, att han förvärvat sig ett välförtjänt rum bland utmärkte medborgare."

Engeltofta stannade kvar i kunglig ägo till 1844. Egendomen såldes då till borgmästaren Johan Ödmansson i Landskrona och landssekreteraren Carl Hahne, varefter den förre 1855 blev ensam ägare. Vid 1900-talets början inköptes gården av AB Jersey Ladugårdar, som 1953 avyttrade den till friherre Johan Ramsay. Denne sålde 1961 Engeltofta till Nils Persson. Under 1900-talet har en stor del av godsets ägor frånsålts. Det ägs idag av Karin och Thor Bergholtz.

Engeltoftas nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes 1804 av Stjernswärd som en enkel envåningslänga med frontespis. Den har senare tillbyggts och fått en helt förändrad interiör. Mangården omges av vallgravar, som får sitt vatten från källor. Under husets mittparti finns en kryssvälvd källare, som kan härröra från Gabriel Kruses tid. Enligt folktraditionen skall en munk ha blivit halshuggen där. En sten i mangårdens ena hörn säges vara rest över Änge, efter vilken gården fått sitt namn. Detta kan mycket väl vara riktigt, eftersom man från medeltiden känner till mansnamnet Engill, som var ett känningsnamn med betydelsen "den krokige". Den av Bengt Gustaf Frölich uppförda ladugården är en ståtlig, vitkalkad anläggning av gråsten med en portbyggnad, som flankeras av två tornlika magasin. Den gamla redskapsfabriken finns nu på Övragård (vid Barkåkra kyrka), dit byggnaden flyttades på 1920-talet.

Engeltofta är inte tillgängligt för allmänheten, men gården ligger invid allmän väg.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten