Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Börringekloster

BÖRRINGEKLOSTER ligger en dryg mil väster om Skurup vid den del av Börringesjön som kallas Klosterviken, numera igengrundad. Själva den höjd, på vilken gården ligger, har en gång varit kringfluten av vatten. I kung Valdemar II:s jordebok från 1231 kallades egendomen för Byrdingö. På denna ö anlades redan på 1100-talet ett nunnekloster av benediktinerorden. Det grundades förmodligen av någon kung, eftersom trakten tillhörde danske kungens jaktmarker. Klostret var helgat åt jungfru Maria och hon och Jesusbarnet avbildades på dess sigill. Det tillhörde därefter en tid birgittinorden och blev då både munk- och nunnekloster. När det sedan uppläts som län till olika adelspersoner ingick det i dessas skyldigheter att underhålla klostret och dess invånare.

I början av 1500-talet var Sören Norby länsherre över klostret men bytte 1518 detta mot Visby slott och län. Han utmärkte sig redan under kung Hans' tid som sjökrigare och besegrade som anförare för den danska flottan, tillsammans med Glimmingehus byggherre Jens Holgersen Ulfstand, lybeckarna i flera sjöslag. Norbys berömmelse är dock närmast knuten till Christian II:s historia. Han var amiral för den flotta som 1520 spärrade inloppet till Stockholm och det var han som fick det otrevliga hedersuppdraget att utföra häktningarna på slottet den ödesdigra kvällen före blodbadet. Man vet att han starkt ogillade kungens handlande i detta fall och att flera svenska adelsmän, som tog sin tillflykt till honom och andra förnuftiga danska ädlingar, hade dem att tacka för att de undgått en våldsam död. Efter blodbadet fick han ansvaret för de adliga fångar, vilkas liv hade sparats men som fördes i "skyddshäkte" till Danmark. Bland dessa befann sig Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, och mellan henne och Norby skall det ha uppstått ett s.k. "romantiskt förhållande". Efter Christian II:s avsättning 1523 vägrade han att erkänna den nye kungen, Frederik I, och startade 1525 ett misslyckat bondeuppror i Blekinge och Skåne för att återföra Christian II till makten. Efter Sören Norbys tid känner man till ett stort antal länsmän på Börringekloster fram till Skånes förening med Sverige 1658.

När vid reformationen klosterinstitutionen upphörde i de nordiska länderna, lämnades nunneklostrens egendomar till adelsmän, som mot brukningsrätten till gården skulle försörja de kvarvarande nunnorna. På Börringe, eller Byringe, blev det länsmannen Axel Brahe till Krageholm och senare Knud Giedde, vilken erhöll egendomen 1551. 1582 tillträdde fru Görvel Fadersdotter Sparre (tidigare på Torup och Krageholm) och hon lät uppföra den gamla sockenkyrkan som nu är ruin. Hon överlämnade flera av sina stora jordegendomar till Fredrik II och Christian IV och dog på Börringe 1605. Godset lades sedan till Malmöhus län tillsammans med en del andra stora gods och förlänades först till Sivert Grubbe på Hovdala och Torup och därefter till de mäktiga Thottarna på Ericsholm, det nuvarande Trolleholm. När Tage Ottesen Thott kände slutet nalkas, skyndade han sig från Ericsholm till Börringe för att få dö på sin förläning, vilket ansågs artigare mot kungen än om han dött på sitt eget gods.

När Skåne blivit svenskt blev Börringekloster kronodomän, som kunde ges bort som län, arrenderas ut och till slut försäljas. Den förste svenske innehavaren blev Gustaf Carlson, naturlig son till Karl X Gustaf och rådmansdottern Märta Allertz i Stockholm. År 1659 fick han Börringe och den närbelägna Lindholmens gård som donation och 1674 blev det grevskap. Han gjorde först krigstjänst i den holländska armén under striderna mot Frankrike, men blev 1673 överste för Upplands regemente och deltog bl.a. i slaget vid Lund 1676. 1683 lämnade han Sverige och gick åter i holländsk tjänst, där han som generallöjtnant följde Vilhelm av Oranien till England 1688 och kämpade vid hans sida på Irland 1690. Han bosatte sig sedan i Friesland, där han dog 1708.

Tidigare hade han pantsatt Börringekloster till finansmannen Joel Gripenstierna och vid Karl XI:s reduktion förlorat sitt grevskap, sedan han råkat i onåd. Egendomen disponerades därefter ett tag av Skånes generalguvernör greve Gustaf Otto Stenbock. Den bortförpantades 1682 i utbyte mot Herrevadskloster till greve Otto Vilhelm von Königsmarck, som var son till 30-åriga krigets store fältherre Hans Christoffer, och indrogs åter 1686. Von Königsmarck, som var svensk generalguvernör i Pommern, drabbades hårt av reduktionen och gick i besvikelsen häröver i tjänst hos republiken Venedig som överbefälhavare. Godset utarrenderades därefter till bl.a. general Magnus Stenbock. Under hans fångenskap svarade hans maka för skötseln av egendomen, vilket enligt bevarade brev var en ganska besvärlig syssla.

1721 såldes Börringe av Kronan till handlanden Erasmus Clefwe. Denne drev tillsammans med borgmästaren Josias Hegardt klädestillverkning i Malmö. Efter Clefwes död köptes godset 1742 av Hegardt och övergick sedan till den ätt som skulle komma att äga det fram till våra dagar.

Det såldes nämligen 1745 till den blott 23-årige kammarherren Joachim Beck-Friis, av den gamla danska släkten Beck. Denne hade inga egna pengar, men eftersom han just skulle gifta sig, hade han hoppats att fadern, Corfitz Ludvig Beck-Friis på Bosjökloster, skulle stå för betalningen. Men fadern vägrade först. Det berättas att han lät sig bevekas, sedan sonen sänt honom en jättestor brax, som han fiskat i Börringesjön, tillsamman med ett brev, vari han beklagade att han måste "överge" en så förnämlig gård.

Joachim Beck-Friis gjorde en lysande karriär och blev riksråd och regeringsledamot samt belönades med friherre- och senare grevevärdighet. Han lät med danske kungens tillåtelse överflytta fideikommissrätten från sina danska gods till Börringe och Fiholm i Södermanland. Gustav III stadfäste utbytet 1791, då Börringe blev Sveriges enda grevskap (och är det än idag). I grevebrevet stadgas att "den grevliga värdigheten må sträcka sig till varje tillkommande ägare av detta grevskap i den ordning fideikommissförfattningen utsätter". Gustav III hade för avsikt att skapa flera sådana grevskap, i likhet med de danska, men därav blev intet. Joachim Beck-Friis efterträddes 1797 av sin brorson generalmajoren greve Corfitz Ludvig Beck-Friis och därefter övergick egendomen till dennes ättlingar i flera led.

Börringekloster bolagiserades 1972 och övertogs av Börringe Klosters AB. I samband med ett arvskifte 1990 delades godset upp på två bolag. Nuvarande ägare till slottet och AB Börringekloster Huvudgård, som omfattar ca 1.350 hektar, är friherre Fredrik Ramel och hans hustru Eva, VD i aktiebolaget, medan Börringe Kloster AB med en areal på ca 1.400 hektar ägs av Magnus Ericsson, gift med Elisabeth Beck-Friis. Hans son Sten är nu VD i bolaget. 2011 har Börringe Kloster gått samman med Skabersjö och Näsbyholm i Skabersjönäs HB om skötseln av växtodlingarna. De tre egendomarna kommer att ha ca 3.000 hektar mark under plog och blir därmed ett av Sveriges största jordbruk. Börringe Kloster AB driver även golfbanan Sturup Park och dess golfrestaurang.

Av kloster och byggnader från det kungliga länets dagar finns i dag ingenting kvar. Klosterkyrkan revs på 1580-talet, då Görvel Fadersdotter Sparre byggde en ny sockenkyrka, av vilken nu blott återstår en ruin strax nordost om slottet. 1783-87 lät nämligen riksrådet Beck-Friis uppföra en ny kyrkobyggnad med namnet Gustavs kyrka, nuvarande Börringe kyrka, som var en hyllning till Gustav III. Efter Görvel Fadersdotters död förföll både boningshus och ladugårdar, och 1610 ålades Sivert Grubbe att bygga en ny ladugård. 1688 revs de kvarvarande ruinerna av klostret. Ett gammalt stenhus som Sören Norby lär ha uppfört, och som kallades "Norby", fanns kvar 1691. Karl XI tillät att man tog sten från Börringeklosters gamla byggnader vid uppförandet av tyska kyrkan i Malmö. Joachim Beck-Friis lät 1763 bygga ett nytt corps de logi i gustaviansk stil med två flyglar, sannolikt ritat av Carl Hårleman. Förut fanns bara tre korsvirkesbyggnader som boningshus. Huvudbyggnaden hade från början två våningar men en tredje byggdes till 1873, då även flyglarna fick ytterligare en våning.

På slottet finns en mängd välbevarade detaljer i inredningen. Börringe har ett intressant bestånd av äldre stall- och ladugårdslängor från mitten av 1800-talet, utgårdar och torp samt gatehus för tjänstefolk och hantverkare, bl.a. i kyrkbyn. Slottet är inte tillgängligt för allmänheten.

En bit från slottet skjuter udden "Borren" (Borgen) ut i Börringesjön. Den plana markytan begränsas av en mer än kilometerlång jordvall, "Borravallen" eller "Drottning Margaretas vall", som anger att området varit en befäst boplats eller vallborg redan under järnåldern.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten