Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Dybäck

DYBÄCK, beläget ca 9 km söder om Skurup, är Skånes sydligaste herresäte. Den ålderdomliga vita mangården är egentligen en samling av flera byggnader, som uppförts under 1400-, 1500- och 1600-talen och som i stor utsträckning är mycket väl bibehållna, eftersom några större förändringar ej vidtagits sedan 1600-talet. Gotik, barock och renässans smälter här ihop till ett helt.

Borgen anlades ursprungligen på en vattensjuk plats, liksom så många andra byggnader av detta slag, för att man skulle kunna omge den med vattenfyllda gravar på det sätt som under medeltiden och även senare var lämpligt ur försvarssynpunkt. Två hus med kvadratisk grundplan, placerade diagonalt i var sitt hörn, förefaller ursprungligen ha varit försvarstorn. Det äldsta av husen är den östra längan, som uppfördes omkring 1490 av riddaren och riksrådet Tage Henriksen Hollunger, vilken var föreståndare för nunneklostret Bosjökloster. Den har trappgavlar och brant tegeltak och murar av stora tegel i "munkförband". En nu försvunnen byggnad var ett porttorn, vilket tidigare stod vid ingången till borggården och i vilket var inrett kapell. Det hade uppförts 1555 av Jörgen Marsvin, en av sin tids rikaste stormän. Över ingången till detta torn hade han satt den självmedvetna inskriften: "Dette er byggt ikke med Possemad uden med egit folk och penge" (possemad = påsamat, tiggeri).

Det gamla porttornet har nu ersatts av en sammanbindningsgång i korsvirke. Det torn som nu ligger vid infarten har byggts i början av 1800-talet och man har därvid återanvänt olika dekorativa detaljer i det äldre porttornet. De sammanhängande norra och västra längorna uppfördes under Lave Billes tid. Bland ekonomibyggnaderna finns flera gamla gråstensbyggnader från 1600-talet. Den västra flygeln på slottet restaurerades 1939-40. Slottet ligger omgivet av en lummig park.

Dybäcks historia går långt tillbaka i tiden och det har ägts av flera av de mäktigaste adelssläkterna i det gamla Danmark. Den förste kände innehavaren är en i övrigt okänd Johannes Sastersen, vilken 1374 skrev sig som ägare till "Djubaek". Han skall ha varit så förmögen att han lånade ut pengar till en riddare på Näsbyholm.

Under 1400-talet tillträdde den urgamla adelssläkten Bing och om Aage Bing, som gett sitt namn till flera platser i omgivningen, berättas många historier. Han hade på 1480-talet en tvist med Beddingebönderna om vem som var ägare till Bingsmarken. Eftersom herr Aage var både snål och slug, löste han markfrågan på sitt eget sätt. Han lade lite Dybäcksjord i sina skor och vandrade sedan över det omstridda området och svor på att han trampade sin egen jord. Det berättas att han aldrig fick ro i sin grav utan ständigt vandrade nattetid över Bingsmarken ropande: "Alla Beddinge byamän, kommen att ta er Bingsmark igen!" Aage Bing sålde 1487 godset till ovannämnde Tage Henriksen Hollunger.

Genom gifte med dennes dotter Helle tillträdde sedan riksrådet Peder Marsvin, som tillhörde en av Danmarks äldsta adelssläkter, omnämnd redan 1310. Efter Peder Marsvins död 1528 tillträdde hans son Jörgen, även han riksråd. Denne deltog i det nordiska sjuårskriget som befälhavare för de jyska och skånska adelsfanorna och satt som länsherre först på Helsingborgs slott och senare på Landskrona slott och Lundagård. Han var en duglig officer men lär ha varit en hänsynslös godsherre gentemot sina underlydande bönder. Med sin hustru Karen Gyldenstierne fick han många barn, av vilka dottern Ellen blev mest ryktbar. Hon gifte sig med Ludvig Munk och blev mor till Kirsten Munk, kung Christian IV:s morganatiska gemål. Den vackra Kirsten födde i sitt äktenskap med kungen åtta barn, som fick efternamnet Gyldenlöve. Jörgen Marsvin avled 1581 och efterträddes av sonen Otte, som även var ägare till det efter honom uppkallade Marsvinsholm, samt Sandby, Krageholm m.fl. gods och sålunda var en av sin tids rikaste män. Han lät också restaurera Dybäck. Han och hans hustru Mette Brahe har sin grav i Ö. Vemmenhögs kyrka.

Därefter ärvdes godset på kvinnolinjen av dottern Pernille, som gifte sig med Lave Bille, landsdomare över Låland och Falster. Under Gustaf Horns härjningar i Skåne plundrades även Dybäck 1644. Lave Bille trivdes ej med den svenska överheten utan flyttade till sin danska gård Havrelöcke. Efter hustrun Pernilles död gifte han om sig med en av pigorna på gården, Dorthe Skov. Vid sin död 1679 hade han tre söner, av vilka den ene inte räknades med, eftersom han var sinnessjuk. Dybäck delades 1684 i två hälfter mellan sönerna Jörgen och Christian, d.v.s. själva borgområdet delades i en östlig och en västlig hälft, medan ägorna fick en mera invecklad fördelning. Detta ledde till en bitter osämja, som varade i nästan 200 år.

Ägaren av östra hälften, Jörgen Bille, var gift med Regitze Beck, kring vilken det förekom en rad skandalhistorier. Hennes yngsta dotter, Pernille Margarete, som var gift med överjägmästaren Hammarberg, tog redan i unga år upp konkurrensen med sin mor om ett något tvivelaktigt leverne. Båda damerna blev förtjusta i dansmästaren vid Lunds akademi, Paul Wulfenhertz. I ett protokoll i Lunds domkapitel står att läsa angående dottern, att hon och modern Regitze " - voro närmare än anständigheten engagerade med dansmästaren". Pernille Margarete dömdes att fyra söndagar å rad sitta i pliktepallen i Ö. Vemmenhögs kyrka. Den stackars fru Wulfenhertz fick skilsmässa från sin man på grund av alla ömma brev som fruarna på Dybäck skrivit till honom. Dansmästaren själv flydde fegt ur landet. Även överjägmästaren lyckades bli av med sin lättfotade fru och det sades att hon senare " - slagit sig till ett liderligt leverne uti melankoli och brännvin och befarande att något värre kunde med henne blifva efter hon var i svår tentation".

Ägaren av västra hälften, Christian Bille, drabbades också av olycka. 1712 överraskade och sköt han efter en spannmålstjuv, som han skadade så illa att mannen dog. Spannmålstjuven var anställd hos den svenske kommendanten för den truppstyrka som var förlagd i byn, major Gyllenpamp, och Bille fick därför ett hårt straff. Även han dömdes att sitta i pliktepallen i kyrkan men uthärdade inte denna skam utan flydde till Danmark och dog senare i Köpenhamn.

Godset förblev uppdelat på detta sätt ända till 1857. Den jörgenska parten gick från Jörgens barn till dessas kusiner, Christians barn, till syskonen Bille och därefter till professor Thomas Ihre och efter honom i tur och ordning till hans änka, dennes systerson kapten Carl Johan von Löwen, som var svärfar till kungamördaren Anckarström, och hovmarskalk Gustaf Fredrik Gyllenkrok på Svenstorp. Efter honom kallades senare denna del av godset för "Krokeparten".

Den andra parten gick från Christians barn till häradshövdingen Peter Sillnecker och över dennes efterlevande syster till kamrer Jakob Klerck, vidare till dennes svärson överstelöjtnanten Berndt Ingelotz, död 1765, och därpå till dennes svärson Christoffer Ehrensparre. Den kallades därefter "Sparreparten" och ägdes efter Ehrensparres död 1767 av sonen Gustaf, död 1785, sedan av dennes syster Eva Charlotta Ljungfelt, död 1823, och därefter av dennas son Gustaf Ehrensparre Ljungfelt, död 1845. Den sistnämnde ärvdes av sina systrar, som sålde bort stora delar av egendomen.

"Krokeparten" hade under tiden förvärvats av friherre J.A. Gyllenkrok men såldes av arvingarna 1822 till grosshandlare Albrect Baltzar Wallis i Stockholm och ärvdes senare av hans son godsägare A.B. Wallis. Denne köpte 1857 även återstoden av "Sparreparten", så att godset åter blev förenat under en ägare. Godsägare Wallis gjorde inte bara slut på den långvariga bittra "partfejden" utan genomförde också en betydande upprustning av lantbruket och skapade en berömd kreatursstam. När han dog 1903 efterträddes han av änkan och barnen.

1921 inköptes Dybäck av godsägare Albin Alwén, som 1961 efterträddes av sonen Ebbe. Vid hans död 1993 övertogs godset av sönerna Claes Ebbe, Carl-Otto och Mats Alwén. År 2007 blev Carl-Otto ensam ägare till slottsfastigheten, där han bodde i den västra flygeln. På grund av en oreglerad mångmiljonskuld, som Claes Ebbe hade i det tidigare dödsboet, hotades Dybäck av försäljning på exekutiv auktion 2009. Familjens kusiner, bröderna Jan och Richard Alwén på Torsjö, köpte då Claes Ebbes andel. Skulden reglerades och Claes Ebbe flyttade ut från slottet och har nu inte längre några intressen i egendomen. Efter en invändig totalrenovering och modernisering av slottets västra flygel flyttade Carl-Ottos dotter Petra Alwén och hennes make Magnus Hultman in i denna, medan föäldrarna flyttade över till den östra flygeln. I samband med renoveringen av slottet rustades även slottsparken upp. Dybäck är inte tillgängligt för allmänheten.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten