Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Hanaskog

HANASKOG, som är beläget i Helgeådalen drygt en mil norr om Kristianstad, fick sitt nuvarande corps de logi vid en nybyggnad 1852-54. Då revs den gamla mangården från 1758, som uppförts av friherre Arvid Reinhold von Nolcken och bestod av en stenbyggnad i en våning med två framförliggande flyglar av trä. I stället uppfördes ett stort tegelhus i två våningar med framskjutande, gavelkrönta hörnpartier och tornliknande entré och med utsmyckningsdetaljer i en medeltidsartad stil. Byggherre var greve Carl Axel Wachtmeister på Vanås och ritningarna gjordes av arkitekt H.J. Strömberg, elev till domkyrkoarkitekten C.G. Brunius. Om den säteribyggnad av trä, som funnits före det av von Nolcken uppförda huset, saknas uppgifter både vad gäller utseende och läge.

Hanaskog omtalas första gången år 1308. Riddaren Aage Ingvarsen säges då ha innehaft sex hemman i Hanaskog och rätten till Hanaholm. Egendomen ärvdes av hans son Peder Aagesen, som sålde den till Peder Munk, med vilken hans mor ingått nytt äktenskap.

Den medeltida borgen Hanaholm, varav nu återstår blott en ruinhög, låg på en ö i Helge å ett stycke öster om de nuvarande byggnaderna. Enligt Johan Lorens Gillbergs beskrivning 1767 skall man där ha funnit sammansmälta järnstänger, fönsterkrokar, bränt glas och en mängd förbränt tegel samt pålar både på ön och fastlandet, som vittnar om en förbindelsebro. Gustaf Ljunggren noterar på 1850-talet, att det fanns spår av vallar på ön. Vid senare grävningar har man där påträffat en del fynd från medeltid och senare, men ej någon anläggning av sten. Inom vallarna har byggnaderna tydligen varit av trä. Enligt traditionen skall borgen ha ödelagts av eld. Under branden sågs en hane (tupp) stiga upp ur lågorna och flyga till närmsta lund. Ägaren tydde detta som ett tecken och beslöt att bygga sin nya herregård på den plats där hanen galande slagit sig ned. Han gav sedan gården namnet Hanaskog.

Vid 1500-talets början ägdes Hanaholm av Erik Walkendorff, som troligen kommit i besittning av egendomen genom arv. Bland de fynd man gjort på ön finns en spiselöverliggare av sten, som bär det Walkendorffska vapnet och på ömse sidor om detta hans initialer. Erik Walkendorff var sedan 1510 Norges ärkebiskop i Nidaros. Han var hertig Christians (II) lärare och uppfostrare och blev senare kungens förtrogne och kansler. Han skall också ha förmedlat den ödesdigra kontakten mellan Christian och Dyveke (den lilla duvan) Villemssoon, som blev dennes älskarinna, och hennes mor, den holländska affärskvinnan Sigbrit Villemssoon. Båda kom att få stort politiskt inflytande. Sedan Christian blivit kung hade mor Sigbrit under en tid ledningen av tullväsendet och finanserna i Danmark och när Dyveke dog 1517 anklagades adelsmannen Torben Oxe för giftmord och halshöggs. Walkendorff var en lärd man, känd bl.a. för sina bidrag till Ch. Pedersens Saxo Grammaticus-utgåva 1514, varigenom detta unika verk om Danmarks tidiga historia räddades till eftervärlden. Han dog i Rom 1522.

Ännu i mitten av 1600-talet var Hanaholm i den Walkendorffska släktens ägo. Då sålde nämligen Henning Walkendorff, sonsons sonson till ärkebiskopens bror, egendomen till Maren Ovesdatter Urup på Svenstorp. Hennes dotter Beate Ulfeldt, gift med Henrik Lindenov till Övedskloster, avyttrade den 1657 till jungfru Anna Citzwitz.

Under hennes tid bildades säteriet och då uppfördes troligen också den äldsta mangårdsbyggnaden av trä, som von Nolcken lät riva hundra år senare. Vid Anna Citzwitz' död 1668 var hennes ekonomiska ställning undergrävd och Hanaskog förpantat till fru Margrete Skeel till Bäckaskog, som 1671 sålde gården till riksrådet och riksamiralen Henrik Bielke till Mölleröd och Vankiva. Med åberopande av bördsrätt efter modern, Maren Urup, inlöstes den samma år av Bielkes svåger, riksrådet Ebbe Ulfeldt. Härom fördes dock långvariga rättegångar, som slutade med att Hanaskog indrogs till svenska kronan vid Karl XI:s reduktion.

År 1700 inlöstes gården från kronan av Peter Rosentwist. Han var häradshövding i Villands, Gärds och Albo härader och eftersom han fem år tidigare blivit adlad behövde han en sätesgård. Han dog 1710 och hans änka Eleonora Tornerefelt sålde 1719 Hanaskog till Ulrika Eleonora Ridderschantz. Hennes mor var dotter till Ebbe Ulfeldt och hade sannolikt ärvt gården efter sin far 1682 och förlorat den genom reduktionen.

1749 köptes Hanaskog av Margareta Thott till Jordberga, men hon dog samma år och gården ärvdes då av dottern Margareta Sofia Kurck. Hon gifte sig med majoren friherre Arvid Reinhold von Nolcken, som 1758 lät uppföra en ny mangårdsbyggnad.

Hennes arvingar sålde 1827 gården till greve Carl Axel Wachtmeister till Vanås. Under hans tid tillkom det nuvarande corps de logiet. Slottets park och trädgård fick då sitt nuvarande utseende och en ny ladugård uppfördes. Vid hans död 1865 övertogs Hanaskog av änkan grevinnan Beata Sofia Wrangel af Sauss. 1884 lämnade hon gården till sonen greve Gösta Wachtmeister.

Denne sålde 1892 egendomen till friherre Gerhard Louis De Geer af Finspång, i vars släkt den sedan stannat kvar. Han var son till den kände statsmannen och författaren Louis De Geer och blev senare landshövding i Kristianstads län i arton år och riksdagsman och var 1920-21 statsminister i en opolitisk fackmannaministär. Nuvarande ägare till Hanaskog, som omfattar ca 1.100 hektar, är friherre Willem De Geer.

I trakten kring Hanaskog har brytning och bränning av kalk förekommit sedan medeltiden. Ruiner efter ett par kalkugnar finns i sluttningen norr om slottet, som inte är tillgängligt för allmänheten.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten