Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Christinehof

CHRISTINEHOF ligger ett par mil norr om Tomelilla. Det uppfördes under den mäktiga Christina Pipers ägartid och blev färdigt 1740. Ritningarna utfördes av fortifikationsmurmästaren Georg Mochelten och följer den då gängse stilen i utformning av såväl fasader som plan och rumsdisposition. Slottet är byggt i tre våningar i tysk barockstil med mittfronton (prydnadsgavel), framskjutande flyglar och brutet yttertak, s.k. mansardtak (efter den franske arkitekten Jules Mansard, verksam hos Ludvig XIV).

Huvudbyggnaden kompletterades efter några år med två friliggande flyglar. Den var tidigare målad i pastellrosa färg, efter färgen på den kalk som framställdes vid Andrarum, men är nu sedan några år tillbaka gulmålad. Huvudbyggnaden hade ursprungligen ett säteritak, men taket ändrades till sin nuvarande form efter förslag av Carl Hårleman, som även ansåg att huset borde vara gult! Något som gör Christinehof märkligare än andra herresäten från samma tid är det magnifika trapphuset, enligt traditionen ritat av Hårleman och det första verket av honom i Skåne. Trappan liknar den som Christina Piper lät bygga på Krageholm.

Hon var född i Stockholm och dotter till köpmannen Olof Hansson, adlad Törnflycht. Han var vid början av 1700-talet en av Sveriges rikaste män och alla hans fyra döttrar blev gifta med riksråd. Christina Törnflycht gifte sig vid 17 års ålder med den 26 år äldre Carl Piper. Han var en av rikets mäktigaste män och "en fet, tjocker herre", väl medveten om sin ställning - "många kavaljerer och överstar bockade sig djupt för honom, då han sin hatt intet rörde". Carl Piper blev senare chef för Karl XII:s kansli och kontrollerade i den ställningen alla befordringar, vilket han utnyttjade till att öka sin förmögenhet genom att ta mutor. Han följde 1700 som marskalk sin kung i fält, för att sedan inte återkomma till Sverige.

Sista gången som greve Piper och hans hustru träffades var vid fältlägret i Sachsen i maj 1707. De höll då bröllop för Christinas lillasyster Anna Maja, som gifte sig med en av Karl XII:s generaler. Bland bröllopsgästerna fanns bl.a. Karl XII och Aurora Königsmarck. De båda systrarna Törnflychts shoppingturer i Leipzig väckte stort uppseende. En ung Uppsala-student, Anders Alstrin, befann sig på plats och berättade i ett brev hem: "När Pipers grevinna reste igenom staden här, så lopp folket omkring vagnen på alla sidor, liksom hade någon furstlig person haft sitt intåg; och när generalmajorens käraste, Anna Maja Törnflycht, stannade vid en köpmans bod, samlades utanför så mycket folk att de måtte hava stormat boden. Jag tänkte hur lustigt går till i världen att för några år sedan Olof Hansson väl intet kunnat tänka att hans döttrar skulle åka med en sådan prakt och estim i Leipzig."

Greve Piper tillfångatogs vid Poltava 1709 och blev, till skillnad från många andra höga svenska officerare, som hamnat i rysk fångenskap, ej utväxlad eller friköpt. Om anledningen härtill kan man blott spekulera. Kanske ville det kungliga rådet, som styrde Sverige under Karl XII:s långa vistelse i Turkiet, inte ha någon inblandning av kungagunstlingen Piper och kanske passade det hans förmögna unga hustru att själv härska över grevskapet. Greve Piper lämnades i varje fall åt sitt öde och dog efter sju års fångenskap. Då fördes emellertid hans stoft - mitt under brinnande krig - under hedersbetygelser från Ryssland och gravsattes i den svenska familjegraven.

Andrarums alunbruk omkr. 1680 (Buhrman-Fischers prospektverk)

Christina Piper blev efter makens död ägare till en mängd stora jordegendomar. 1725 köpte hon Andrarums gård och bruk av Jochum Beck, som 1637 grundat Andrarums alunbruk. Ur den svarta Andrarumskiffern (en lerskiffer, bildad för 420-490 miljoner år sedan) kunde man framställa alun, ett ämne som användes vid garvning av läder och som betmedel vid färgerier. Jochum Beck var på sin tid Skånes störste jordägare men förlorade allt han ägde på sitt alunbruk, delvis beroende på de krigshärjningar som drabbade anläggningen. Under Christina Pipers ledning blev alunbruket, eller "Verket" som det allmänt kallades, Skånes största industri, och Andrarum hade under sin glanstid under frihetstiden en befolkning på 900 personer. Där fanns skola, ålderdomshem, tings- och fånghus och brandkår. Grevinnan Piper skipade själv rättvisa över sina underlydande, införde lokala mynt och sedlar för sina anställda och styrde mycket kraftfullt. Alunbruket var i gång till 1912, sista tiden i obetydlig omfattning. Det sista som producerades var rödfärg, som bereddes av det gula avfallsslammet.

När Christina Piper köpte Andrarums gård fanns där en enkel tvåvånings herrgårdsbyggnad av korsvirke, belägen i omedelbar anslutning till bruket. Christinehofs slott uppfördes på behörigt avstånd, ca 1 km, från brukets larm och rök. Godset kom att ingå i det väldiga Piperska fideikommisset, nu fideikommissaktiebolag. Det ägs av greve Carl Piper och brukas tillsammans med Högestad. Den sammanlagda arealen uppgår till 13.000 hektar.

Slottet är inte längre bebott utan har inretts som museum. Möbler och andra lösa inventarier har förts samman till slottet från andra Piperska gods och anläggningen erbjuder nu en autentisk 1700-talsmiljö med herrskapsvåning, kök, bagarstuga, tjänstefolksrum m.m. I en av flygelbyggnaderna finns en restaurang. Christinehof är öppet för allmänheten. Slottet kan disponeras för konferenser och festarrangemang och i parken anordnas sommartid olika nöjestillställningar. Tel. 0417-263 70.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten