Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Bjärsjölagård

BJÄRSJÖLAGÅRD ligger ca en mil norr om Sjöbo. Gården anlades, som namnet anger, ursprungligen som "ladugård", eller utgård, till ett herresäte och kallades då Bjerröds ladugård. Detta skedde vid slutet av 1500-talet sedan den gamla borgen, Birridsholm (Beritzholm), övergivits. Birridsholm låg på tre holmar i en stor, numera utdikad, sjö ca 1 km nordväst om det nuvarande slottet. Den gamla borgens vallar och gravar framträder fortfarande tydligt i terrängen. Borgen var ett av Skånelands och Danmarks viktigaste fästen under tidig medeltid och en föregångare till den mera kända Lindholmens borg, som anlades omkring år 1300. Birridsholms tidigaste historia är höljd i sägnernas dunkel. Borgen sägs redan på 700-talet ha varit ett kungligt fäste. Här bodde bl.a. sagokungen Harald Hindetand, som enligt isländska källor var son till Ivar Vidfamne. I unga år utvidgade han det danska riket, så att det omfattade Nordtyskland och södra delen av Norden. Han stupade vid hög ålder i ett stort slag på Bråvallarna mot sin frände den svenske kungen Sigurd Ring. Denna väldiga strid bildar avslutning på hjältetiden i de isländska sagorna.

Den förste dokumenterade ägaren är Valdemar Atterdag, som 1363 förvärvade borgen efter att 1360 ha återtagit Skånelandskapen. Dessförinnan skall riddarsläkten Has ha varit ägare. När Birridsholm kom i Kronans ägo tillsattes en fogde på borgen. Fogdarna förde ofta ett hårt regemente och plågade ut allt vad de kunde av bönderna, och när förhållandena blev för svåra, reste de sig mot fogden.

Enligt sägnen skall en fogde vid namn Muus ha gjort sig mycket avskydd bland bönderna genom att utkräva alltför betungande skatter. Till slut gjorde befolkningen uppror och Birridsholm stormades. Fogden flydde nattetid genom att välta ned borgens kopparportar i vallgraven och staka sig ut i sjön på dessa. Han besköts av bönderna och försvann därefter i mörkret. Det sägs att man sedan kunde höra ett tydligt ljud av metall, om man sänkte fiskedonen på ett visst ställe i sjön, och det var där kopparportarna låg.

I verkligheten lär ett slag ha utkämpats på Östraby fälad mellan Birridsholms fogde, troligen riddaren Jep Muus, och bönderna i Färs, i vilket även kungen skall ha deltagit. Kanoner skall då också ha använts och man har på fäladen funnit stora runda stenar, som antages vara kanonkulor. Ett annat uppror inträffade 1387. Färsingarna reste sig då mot en mecklenburgsk bondeplågare vid namn Bydelsbach, vilken erhållit Birridsholm som pant, men upproret slogs ned.

Om borgens historia under 1400-talet är inte mycket känt. Med Birridsholm som säte utgjorde Färs härad länge ett län. Det pantsattes av kung Valdemar Atterdag till riddaren Mogens Munk och inlöstes 1402 av Valdemars dotter Margrethe I. Liksom sin far bodde drottning Margrethe på borgen under somrarna.

Omkring 1500 innehades Birridsholm såsom pant för ett lån till Christian II av Oluf Jepsen Sparre och efter honom av hans bror riksrådet Mourids Jepsen Sparre. Denne bytte 1516 till sig borgen och länet mot Laholms slott. Eftersom Birridsholm var så illa befäst att det ej kunde försvaras mot en fiende, lades borgen och länet 1526 under Lindholmens slott med Mourids Sparre som länsherre för det sammanslagna länet. Borgen började rivas omkring 1530 och Sparre fick då tillstånd att ta sten och timmer från denna till sitt slottsbygge på Svaneholm.

Även vid uppförandet av Krageholm på 1500-talet skall rivningsmaterial från Birridsholm ha använts. Delar av borgen skall ha stått kvar ända in på 1700-talet och då delvis ha använts som material vid byggandet av det nuvarande slottet på Bjärsjölagård. Gården blev kvar i danska kronans ägo till 1658, då den tillföll svenska kronan.

Bjärsjölagård gavs därefter som rusthåll till Niclas Cronacker. Denne gjorde karriär inom Skånska generalguvernementet som kamrerare, överkommissarie och till sist krigskammarråd. Barfod säger om honom att han förstått att så väl förvalta kronans medel, att han själv kunnat köpa de vackra godsen Rönneholm, Fulltofta och Vankiva. Vid hans död 1699 utslocknade ätten på svärdsidan.

Bjärsjölagård och Rönneholm tillföll hans dotter Susanna Barbara, som gifte sig med överstelöjtnanten Christian Magnus Coyet. Deras son, hovjägmästaren Peter Julius Coyet, köpte 1730 Bjärsjölagård av kronan. Han efterträddes vid sin död 1752 av äldste sonen, majoren Henrik Julius Coyet, som lät uppföra det nuvarande corps de logiet och den norra flygeln. Detta kom att medföra hans ruin och han tvingades sälja godset till sin bror, generallöjtnanten Johan Gustaf Coyet. Enligt Barfod hade han dessförinnan gjort fruktlösa försök att hitta en skatt på 14.000 karoliner, som grävts ned av Enevold Akeleye på Kåseholm under skånska kriget 1676. Vid Johan Gustaf Coyets död 1803 tillträdde sonen, majoren Adolf Ludvig Coyet, och under hans tid uppfördes den södra flygeln.

1820 köptes godset på exekutiv auktion av stabsryttmästaren Mikael Fredrik Ehrenborg, som 1837 efterträddes av sin son, löjtnanten Christian Henrik Ehrenborg. Denne avyttrade en del gårdar från godset och sålde det 1841 till kammarherren Bernhard von Bülow, som avled 1886. Under dennes tid gjordes stora förändringar av driften, bl.a. utvecklades den sedan 1600-talet bedrivna kalkbrytningen. Hans änka Amalia Wallis ägde Bjärsjölagård till sin död en bit in på 1900-talet och därefter hade godset många olika ägare.

1924 inköptes det av ryttmästaren Louis Hedberg, som på slottet skapade betydande samlingar av konstföremål och vapen. Egendomen, som omfattar drygt 300 hektar, såldes 1958 av hans dödsbo till Malmöhus läns hushållningssällskap och drivs nu som försöksgård samt konferens- och kursgård. På slottet, som visas efter överenskommelse (tel. 0415-412 90), anordnas en mängd utställningar och andra aktiviteter. Parken är öppen för allmänheten.

Bjärsjölagårds vackra lilla slott är liksom det närbelägna Tullesbo vid Övedskloster byggt efter ritningar av den framstående arkitekten Jean Eric Rehn, vilken även hade stor del i utformningen av Övedskloster. Huvudbyggnaden uppfördes 1766 och norra flygeln 1777 i rokokostil medan den södra flygeln i empirestil tillkom först 1812. Bland ekonomibyggnaderna finns vackert utförda stallbyggnader från senare hälften av 1800-talet. I närheten av dessa står ruiner av två kalkungnar, "Adam och Eva", den äldsta från 1865, som ett minne av den brytning och bränning av kalk som tidigare ägde rum på godset.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten