Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Sireköpinge

SIREKÖPINGE ligger i södra delen av Rååns dalgång vid vägen mellan Svalöv och Tågarp. Säteriet och den intilliggande kyrkan bildar tillsammans en fin kulturhistorisk miljö. Kyrkans äldsta delar är från mitten av 1100-talet och i absiden finns romanska muralmålningar från slutet av samma århundrade. Gårdens huvudbyggnad uppfördes sannolikt på 1770-talet och de två friliggande flyglarna vid 1800-talets början, allt i en våning. Corps de logiet fick sitt nuvarande utseende 1868, då det påbyggdes med ytterligare en våning. Ladugården består av mäktiga gråstenslängor med breda vitkalkade fogar och omger en stor gårdsplan med den öppna sidan mot mangården. Den äldsta längan bär årtalet 1741 och initialerna MR (Malte Ramel) i järnbokstäver. Ett stycke söder om Sireköpinge ligger Vipaslottets mölla, en välbevarad holländarekvarn, som är byggd 1816 och byggnadsminne.

Gården omnämnes första gången i "Kong Valdemars Jordebog" från 1231, som bevarats till våra dagar och innehåller en förteckning över de kungliga egendomarna, dit gården och socknen hörde. Den hette då Sigrithaeköp, vilket betyder att gården en gång köpts av någon med namnet Sigrid. Sireköpinge var kungsgård fram till 1547, men dessförinnan hade "Sireköpinge by og birk" under lång tid innehafts som pant av olika adelsmän, som lånat kungen pengar och som dessutom förbundit sig att vid behov tjäna honom både inom och utom landet. 1423 innehades gården sålunda av Peder Haakansen och därefter av Aage Axelsen Brahe och från 1526 av Claus Predbjörnsen Podebusk.

År 1547 köptes Sireköpinge av riksrådet Jörgen Pedersen Lykke till Overgaard på Jylland. Han ägde många gods och verkar ha varit en hänsynslös och grym herre. Enligt J.C. Barfod lät han en gång riva ned en kyrka för att av denna bygga upp sin gård Bonderup. När sockenprästen protesterade och i predikstolen kallade honom "tyrann och gudsförsmädare" och "kyrkoförstörare", lät Lykke slutligen "fängsla honom, döma honom av häradsrätten och genast halshugga på ett ställe nära den nedrivna kyrkan".

Lykke sålde Sireköpinge till Tage Ottesen Thott till Näs (nuv. Trollenäs). Han var en av de framstående skånsk-danska adelsmän, som tillsammans med svenska trupper deltog i striderna mot Nils Dacke i Småland. 1562 övergick gården till sonen Anders Tagesen Thott, som 1595 efterträddes av sin son Tage Andersen Thott. Denne efterlämnade inte några barn i sina båda äktenskap och gården gick därför ur släkten vid hans död.

Den inköptes 1637 av fru Sophie Ramel, gift med Wulff Hieronymus von Kratz till Dufeke, som hon överlevde med nästan tjugo år. De hade inga barn och när fru Sophie avled 1676, ärvdes hennes båda egendomar av halvbrodern, landsdomaren i Skåne, Hans Ramel till Maltesholm, Löberöd och Viderup m.fl.

Under Karl XI:s skånska krig blev trakten kring Sireköpinge skådeplatsen för ett stort slag. Efter ett misslyckat anfall på Malmö i juni 1677 lämnade de danska trupperna under Christian V staden och gick i ställning öster om Landskrona. Karl XI med sina trupper bröt upp från lägret vid Herrevadskloster och marscherade mot Landskrona, sedan den svenska hären fått förstärkning med 6.000 uppbådade småländska bönder, många torftigt utrustade med liar och högafflar. Den 14 juli 1677 utkämpade de båda arméerna en blodig drabbning 13 km öster om staden på Yllesheden mellan Tirup och Sireköpinge. Hettan var fruktansvärd denna dag och många soldater dog av värmeslag. Prästen i Kågeröd Sthen Jacobsen var själv åsyna vittne till slaget och skriver i sin krigskrönika: "... de hug saa ifrig paa huer andre, at ieg ett gott stycke weij der fra icke alleene saae det men endock hördte, huor det skrap paa troijerne". Bataljen slutade med en knapp seger för svenskarna. Under blott en dryg timmes kamp stupade här 5.000, nästan en fjärdedel av de stridande, däribland den svenske fältmarskalken Simon Helmfelt. Efter freden i Lund 1679, bodde Karl XI några veckor på Sireköpinge, där han hade sitt högkvarter.

Vid Hans Ramels död 1711 tillföll bl.a. denna egendom sonen Otto Ramel, vilken dog ogift redan 1719. Gården övergick då till brodern Malte Ramel, kallad "Rike-Ramel", och ärvdes 1752 av dennes son Hans Ramel, "Bygge-Hans", död 1799 (läs mer om dem under Maltesholm, Viderup och Övedskloster). Det var troligen under hans ägartid som ett nytt corps de logi uppfördes. Hans son Charles Emil Ramel övertog gården och lät bygga de båda flyglarna. Under 1700-talet var Sireköpinge en av de största egendomarna i Skåne och tillhörde de fjorton gårdar, som räknades till "första klassen" och kallades "De sju bröderna" och "De sju systrarna".

År 1808 sålde Charles Emil Ramel gården till hovstallmästaren friherre Werner von Schwerin, som 1812 flyttade från Stockholm och bosatte sig på Sireköpinge. Hans vackra maka Martina var dotter till den förmögne direktören Martin Törngren i Ostindiska Kompaniet. Hon hade växt upp på Råda säteri utanför Göteborg och blev innan hon fyllt sexton år bortgift med den dubbelt så gamle von Schwerin. När hon tjugotre år gammal följde sin make till Skåne, var hon redan mor till tre barn. Martina var en mycket spirituell och högt begåvad dam med ett brinnande intresse för litteratur, men också med goda kunskaper i filosofi, historia och politik. I den litterära krönikan är hon känd som Esaias Tegnérs och andra skalders själsfränka.

Hon träffade Tegnér första gången sommaren 1816, när familjen von Schwerin vistades på Ramlösa för att dricka brunn och idka sällskapsliv. Han bodde då i Lund med hustrun Anna Myhrman och fyra barn och var professor i grekiska vid universitetet och en berömd och beundrad diktare. Martina och han blev intagna av varandra och hade sedan sporadisk kontakt under några år. När han 1820 första gången inbjudits till Sireköpinge, uppvaktade den store charmören Tegnér henne och skrev i sitt tackbrev: "Mitt vistande på Sireköpinge hör till de få helt och hållet lyckliga dagar jag haft i Skåne... Man gör i vårt land allehanda för kommunikation sjöarna emellan; men för kommunikation mellan tankar och känslor ha vi tyvärr ingen Göta kanal..." Hans resor till Sireköpinge skulle bli många de följande åren. Färden i vagn från Lund tog ungefär tre timmar och alla Tegnérs besök hos familjen von Schwerin innebar övernattning, ibland två eller tre nätter. När han 1822 besökt Martina, då hennes man varit bortrest, skrev han: "Sireköpinge är ett farligt ställe att resa till och ännu farligare att resa från. Jag är svag i complimenter: men jag ber min älskade Friherrinna vara övertygad att jag räknar de dagar jag sist tillbringade på Sireköpinge ibland de lyckligaste i min levnad och bevarar minnet därav, kanske mera än som gott är. I Friherrinnans sällskap har man så mycket att göra med att se på det sköna och höra på det förnuftiga, att man glömmer sig själv och allt annat." Vid sina besök bodde Tegnér i den vänstra flygeln, vilken då användes som boningshus, eftersom corps de logiet var alltför fuktigt och kallt. Sedan han blivit biskop i Växjö och bosatt sig där 1826, blev visiterna på Sireköpinge alltmer sällsynta. Han gästade gården sista gången 1839. Efter makens död 1840 reste Martina ut på en lång resa i Europa och höll i fortsättningen kontakt med Tegnér enbart genom brev. Werner von Schwerin efterträddes av sonen Carl Johan, som några år senare även inköpte Skarhult och sedan bosatte sig där.

Sireköpinge såldes till Peter Alfred Anton Hage, vars ogifte son Johannes Hage därefter innehade egendomen 1872-1916. Gården gick sedan genom flera händer innan den 1944 köptes av Hans Hjalmar Christenson, son till riksdagsmannen Christen Christenson, Vadmöllan, och gift med friherrinnan Anna Budberg von Bönningshausen från Estland. Deras son Hans Gustaf Mathias Heyman Christenson övertog Sireköpinge 1961. Nuvarande ägare är Hans Heuman. Parken visas för grupper efter överenskommelse.

Konstnären Emil Johansson-Thor hämtade ofta sina motiv till målningar, teckningar och grafik från Sireköpinge och dess gråstenslängor.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten