Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Ruuthsbo

RUUTHSBO är beläget ca 5 km nordväst om Ystad och ligger i trakten kring Svartån, där många fornminnen vittnar om gamla bosättningar. Gården och byn där den ligger kallades förr Gundralöf och omnämnes redan 1365, då namnet skrevs Gundrathlyf. Detta namn går tillbaka till folkvandringstiden och tillhör en i Danmark vanlig ortnamnsgrupp, som är sammansatt av ett mansnamn och tillägget -lef eller -löf med betydelsen kvarleva, arvegods. Redan under denna tid har således en man vid namn Gunnrader slagit sig ned här. Hans ätt har sedan levt kvar och uppkallat byn och gården efter honom med tillägget -löf, d.v.s. Gunnraders arvegods.

Gundralövs historia är i övrigt nästan okänd fram till 1600-talets slut och endast enstaka uppgifter om sätesgårdens ägare finns bevarade. På 1400-talet skrives Gödike Jonsen (Gere) till Gunderslev, som gården då kallades. I äktenskapet med Gyde Kjeldsdatter Dotting hade han sonen Axel och dottern Kjöle (Kjelluf). Axel Gödikesen (lever ännu 1510) fick överta gården efter fadern. Han var gift första gången med Gertrud Stigsdatter Thott (dotter till riddaren Stig Aagesen på Näs, nuvarande Trollenäs) och andra gången med Anne Jepsdatter Sparre (yngsta dotter till Jep Tulesen på Skurup, nuvarande Svaneholm?). Sedan synes Gundralöv ha varit i systern Kjöles ägo. Hennes make Timme Styggesen Rosenkrantz dog omkr. 1506. Deras dotter Sidsel (Cecilie) Timmesdatter skrives senare till gården. Hon var gift med riksrådet Erik Clausen Krummedige (ca 1489-1541) till Alnarp och Nebbegård och avled 1557. År 1597 skall Gundralöv ha innehafts av Mogens Gjöe, som var länsherre på Bornholm 1577-79 och på Gotland 1584-87.

I slutet av 1600-talet ägdes egendomen av landshövdingen och amiralen friherre Hans Clerck. Han hade tjänstgjort som officer först i den holländska och sedan i den svenska örlogsflottan och deltagit i många stora sjödrabbningar. I det olycksaliga slaget vid Öland 1676 mot en dansk-holländsk flotta bistod han den svenske amiralen Uggla med sitt skepp Krono-solen och bjöd fienden tappert motstånd, men måste svårt sårad dra sig ur striden. Samma år utnämndes han till amiral, med särskild uppgift att ordna sjöförsvaret. Efter freden var han landshövding först i Västerbotten 1680-83, därefter i Kalmar län 1683-94 och slutligen i Nyköpings län 1693-1710. Clerck upphöjdes i friherrligt stånd 1687. 1710 utsågs han till lantmarskalk (riddarhusets talman) vid ständermötet i Stockholm. Samma år kallades han av Karl XII till kungligt råd och president i Göta hovrätt, men dessa ämbeten hann Clerck inte tillträda före sin död 1711.

Gundralöv övertogs samma år av Jacob Segerdahl, som också innehade Skönabäck i Blekinge. Han blev 1701 överinspektör för salpetersjuderiverken i Skåne, Halland och Blekinge.

Salpeter användes som huvudingrediens vid tillverkningen av svartkrut, som var oerhört viktigt till alla de krig som Sverige förde. Den utvanns ur gödselblandad jord från böndernas fähus genom urlakning med vatten och sedan sjudning (kokning) av luten i stora kopparpannor. Själva sjudningen ute på gårdarna ägde rum mellan maj och september och ombesörjdes av ambulerande kronosjudare, uppdelade i s.k pannelag med en verkmästare och 2-4 sjudare. Dessa fick sina kommenderingar till de olika områdena vid den årliga mönstringen i april och blev efter sjudningssäsongens slut hemförlovade och kunde då ta vilka arbeten de ville. Salpetersjuderiet var, liksom soldatrekryteringen, organiserat som ett indelningsverk och landet var indelat i rotar om 8-10 hemman, distrikt och överinspektionsområden.

1710 utnämndes Segerdahl till generalgevaldiger vid fältmarskalken greve Magnus Stenbocks armé i Skåne. Han adlades von Segerdahl 1719 och avled 1724.

Då tillträdde som ägare friherre Carl Georg Siöblad, herre till Marsvinsholm och gift med grevinnan Beata Elisabeth Stenbock till Källunda. Han hade gjort karriär som sjöofficer. Under det stora nordiska kriget (1700-1721) förde han 1720 som viceamiral befäl över en svensk flottenhet, som vid Åland besegrade en stor rysk galärflotta. Åland hade redan 1714 terroriserats av den ryska flottan på ett sätt som trotsar all beskrivning, vilket fick till följd att nästan hela befolkningen flydde till Sverige. Sedan de segdragna fredsförhandlingarna med Sverige gått i stå, kom tsar Peter själv i juli 1719 till Åland ombord på sin flotta och ankrade vid Ledsund. Han ledde därifrån galärskeppens härjningståg på den svenska östkusten. Byar och städer från Gävle till Norrköping plundrades och brändes, bl.a. Nyköping och Norrtälje. Den 27 juli 1720 seglade Siöblad, mot sin överbefälhavares order, med sin lilla flottstyrka överraskande rätt in bland de uppankrade ryska krigsfartygen vid Flisö. I den våldsamma drabbningen miste svenskarna fyra av sina skepp, medan de ryska förlusterna blev så omfattande, att resten av den ryska flottan snabbt drogs bort från Åland. Kvar blev 43 sänkta ryska skepp och 1.000 döda ryssar.

Siöblad befordrades senare till överamiral. Han var landshövding i Blekinge 1733-40 och därefter i Malmöhus län från 1740 till sin död 1754. Linné besökte Gundralöv på sin resa genom Skåne 1749 och gjorde ett par korta noteringar: "Gunnarslöf, en Sätesgård, Hr. Baron Sjöblad tillhörig. I Trägården wäxte wid pass 15. stora Walnötteträn, och många lågstammiga Aplar, hwilkas kronor woro skurne, såsom korgar, at luften måtte spela i kronan."

Siöblad hade i sitt äktenskap endast tre döttrar, av vilka Beata Elisabet var gift med friherre Carl Harald Strömfelt, som vid svärfaderns död blev ny ägare till Gundralöv. Hans ätt var svensk uradel med anor från 1300-talet och kallade sig förut Fegraeus. Baron Strömfelt var en av kungens betrodda män och bl.a. commendeur och president samt landshövding i Blekinge 1752-69 och i Östergötland 1769-75.

Han dog 1775 och efterträddes 1777 av friherre Fredrik Gyllenkrok, som även innehade Svenstorp och Björnstorp. Denne beskrivs som en "god hushållare, men icke desto mindre hjälpsam emot fattiga och nödlidande. Vördar den uppenbarade religionen och hatar allt fritänkeri. Hans grevinna är en av de dygdigaste adelsfruarna i landet." Grevinnan var Eva Charlotta Bielke, dotterdotter till Christina Piper.

1783 köptes Gundralöv av baron Siöblads dotterson, friherre, sedermera greve, Eric Ruuth på Marsvinsholm, som då var gift med Fredrika Sparre af Söfdeborg. Ruuth kom att bli en betydande finanspolitiker, ämbetsman och industriidkare. Efter en början som militär och hovman utnämndes han 1786 av Gustav III till statssekreterare i Handels- och finansexpeditionen - närmast motsvarande finansminister. Hans huvuduppgift blev att finansiera kriget mot Ryssland 1788-90, som han inte kunde lösa utan en stor ökning av statsskulden. Efter fredsslutet utsågs han av kungen till president i Kommerskollegium, vilket formellt var en upphöjelse men innebar minskat inflytande. Vid riksdagen i Gävle 1792 blev han av Gustav III utsedd till lantmarskalk och upphöjdes efter riksdagens slut i grevligt stånd. Förmyndarregeringen för Gustav IV Adolf utnämnde 1792 Ruuth till En av Rikets Herrar med titeln Excellens och gav honom tjänsten som generalguvernör i Pommern. Hertig Karls (XIII) inflytelserike rådgivare G. A. Reuterholm satte igång en granskning av Ruuths finansförvaltning, som ledde till att Ruuth blev återbetalningsskyldig och 1796 entledigades från generalguvernörsämbetet. Sedan Gustav IV Adolf blivit myndig fick Ruuth upprättelse. Han började nu på allvar att ägna sig åt den gruvverksamhet som han påbörjat 1786, då han köpt Boserups stenkolsgruva vid Billesholm och fått privilegium på kolletning i Luggude och Rönnebergs härader. Hans förvaltare Anders Polheimer upptäckte 1792 flötser med lera och stenkol vid Höganäs. Ruuth var också intresserad av leror och den förste som såg möjligheten att utnyttja dessa. Efter en kort period av ekonomiska svårigheter startade Ruuth 1797 Höganäs Stenkolsverk (som sedan blev Höganäsbolaget). 1799 grundade han Helsingborgs Lerkärlsfabrik, som blev upphovet till en betydande industriell keramiktillverkning framför allt i Helsingborg-Höganäsområdet. Som jordbrukare var Ruuth i mycket en föregångsman. På Marsvinsholm odlade han de första sockerbetorna i Sverige och där använde han ett av de första tröskverken i landet och startade även osttillverkning med hjälp av den schweiziske adelsmannen Du Bas. 1808 och 1810 gjorde han Gundralövs säteri till fideikommiss under namnet Ruuthsbo genom överflyttning av fideikommissrätten från Källunda, Tylstorp och Bestorp i Jönköpings län. Politiskt var Erik Ruuth den gustavianska regimen trogen in i det sista, men detta hindrade inte att han kom på god fot även med den nya regeringen efter Karl (XIV) Johans val till kronprins.

Erik Ruuth avled 1820 och därefter kom Ruuthsbo att stanna kvar i hans ätt i flera generationer. När sonsonssonen greve Gustaf Magnus Edvard Ruuth dog barnlös 1898, uppstod tvist mellan dennes syster, änkefriherrinnan Charlotte Ehrenborgh (Ehrenborgh blev 1817 en friherrlig gren av den adliga ätten Ehrenborg), och generallotsdirektören greve Magnus Daniel Ruuth, som tillhörde en yngre gren av excellensens avkomlingar. Tvisten avgjordes 1900 av Kungl. Maj:t på så sätt att 1/3 av egendomen tillerkändes friherrinnan Ehrenborgh och 2/3 greve Ruuth. Vid hans död 1903 dog ätten ut på svärdssidan och fideikommisset upphörde.

Greve Ruuths del innehades därefter först av hans syster, grevinnan Ebba Snoilsky, och sedan av Gustaf Iacobaeus, medan den Ehrenborghska delen övertogs av friherre G. Ehrenborgh, sonson till änkefriherrinnan. 1930 blev hovjägmästaren Gunnar Aage Hagemann på Bjersjöholm ny ägare till Ruuthsbo. Han överlät 1947 gården till sin son Gustav Alexander, som 1969 lämnade över till sin son i äktenskapet med grevinnan Maria Magdalena von Levachoff, Gustav A. Hagemann von Levachoff, vilken är Ruuthsbos nuvarande ägare.

Den ursprungliga huvudbyggnaden har troligtvis varit ett mindre korsvirkeshus. Nuvarande byggnad uppfördes av Erik Ruuth och under hans familjs ägartid gjordes sedan en del till- och ombyggnader. Vid mitten av 1800-talet bestod corps de logiet av en lång envåningsbyggnad under högt sadeltak. 1869 byggdes mittdelen av huvudbyggnaden om och 1885 utvidgades huvudbyggnaden med den s.k. Slottsdelen. 1918 byggde Gustaf Iacobaeus in den stora terrassen i söder till en vinterträdgård och gjorde en ny entré till Slottsdelen. 1943 revs den västra delen av byggnaden och ersattes med en ny. Efter Gustaf Alexander Hagemanns tillträde 1947 gjordes en omfattande upprustning av egendomen. 1954 byggdes ovanvåningen på huvudbyggnaden om och sadeltaket togs bort. Nuvarande ägaren företog under 1980-talet en genomgripande renovering av huvudbyggnaden, varvid västra delen av byggnaden revs och resten totalrenoverades. 1994 gjordes en restaurering av gamla smedjan för att återskapa den ursprungliga korsvirkeskaraktären. 2003 renoverades gamla mejeriet, som nu inrymmer modern verkstad och gårdskontor. Huvudbyggnaden med närliggande ekonomibyggnader samt park är byggnadsminne sedan 1978.

Godsets areal är ca 900 hektar, varav 800 hektar åker. På egendomen bedrivs ett omfattande miljöarbete. Ruuthsbo är inte tillgängligt för allmänheten.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten