Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Råbelöv

RÅBELÖV ligger nära södra ändan av den långsmala Råbelövssjön endast några kilometer norr om Kristianstad. Namnet går tillbaka till förhistorisk tid och tillhör en i Danmark vanlig ortnamnsgrupp, som är sammansatt av ett mansnamn och tillägget -löv eller -lev, med samma betydelse som det ännu använda "kvarleva". Redan då har tydligen en stormanssläkt haft sin stamgård här. Traktens mäktiga ättehögar vittnar också om en tidig bebyggelse. Mitt emot infarten till Råbelöv och strax söder om landsvägen ligger "Lundahögarna", ett par stora bronsåldershögar. Norr om slottet finns ytterligare fem stora gravhögar från bronsåldern, de s.k. "Rolfshögarna". 1425 skrives namnet Rabelöf, men om gårdens medeltida historia är ingenting känt.

I början av 1500-talet fanns här emellertid en sätesgård av betydelse, eftersom Råbelöv omtalas bland de gårdar som plundrades och brändes under Sören Norbys skånska uppror 1525. Ägare till gården var då riksrådet Claus Steensen Bille. Han tillhörde Danmarks vid den tiden främsta adelsätt och var en av den skånska adelns rikaste medlemmar. År 1520 deltog han i Christian II:s fälttåg mot Sverige och var med när Stockholm intogs. Tillsammans med Sören Norby blev han där slagen till riddare vid Christians kröning till svensk kung 1520. Ett par dagar därefter ledde Bille och Norby den 7 november gripandet av de svenska adelsmän och biskopar vars huvuden sedan skulle komma att falla för bödelns svärd. Bille slöt sig sedan till Christian II:s motståndare Frederik I och biträdde honom vid belägringen av det Christian-trogna Köpenhamn 1523 och senare i Skåne under striderna mot Sören Norbys upprorshär. Sedan upproret slagits ned förvärvade han även Vanås, som fråndömts den Christian II-trogne Niels Brahe. 1528 blev Bille länsman på Bohus och därmed Danmarks gränsvakt mot Sverige. Som sådan var han ständigt invecklad i strider med adeln i Västergötland och blev ofta föremål för Gustav Vasas vrede.

När Claus Bille dog 1558 övertog sonen Steen gården. Han innehade även Herrevadskloster som förläning och var den som anlade Klippans pappersbruk. Hans systerson Tycho Brahe vistades ofta hos honom, och det var vid ett besök på Herrevadskloster som denne upptäckte den nya stjärnan, "Stella Nova", i Cassiopeia, som blev början till hans berömmelse som astronom.

År 1585 blev Steen Billes son Anders Bille ägare till Råbelöv och köpte sedan även Odersberga gård. Vid Kalmarkrigets utbrott 1611 satt denne som Christian IV:s länsherre på Helsingborgs slott. I februari 1612 företog Gustav II Adolf ett plundrings- och mordbrännartåg från Småland in i norra Skåne, varvid 24 stora skånska kyrksocknar ödelades. De svenska trupperna hade varit framgångsrika, vilket den svenske kungen i ett brev noterade i förnöjt plurale majestatis: "vi (har) grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja". I brevet framhålles också att svenskarna "intet motstånd haft" från "fienden" (vilket ju inte var så märkligt, eftersom "fienden" bestod av en värnlös civilbefolkning, där kvinnor och barn ingick).

Anfallet gick dock inte i alla stycken enligt planerna, även om motgångarna förtigs av den svenske kungen. När Gustav Adolfs trupper efter sin räd var på återtåg från Skåne och den 11 februari hade slagit läger vid Vittsjö skans, nära gränsen till Sverige, blev de i skymningen anfallna av skånsk-danska styrkor under befäl av Anders Bille. Svenskarna blev totalt överrumplade och led stora förluster, enligt samtida uppgifter 1.200-1.400 man. Under villervallan red den unge Gustav Adolf ut på Vittsjöns is och var nära att drunkna, då isen brast, men räddades av en uppländsk ryttare. Hur annorlunda kunde inte Sveriges och hela Europas historia ha blivit, om inte denne räddare funnits till hands! En dansk ryttartrupp ledd av Jörgen Brahe, en brorson till Tycho Brahe, fråntog svenskarna det mesta av deras byte. Händelsen gav genljud över hela Skåne, och Anders Bille utnämndes senare till riksråd endast 36 år gammal.

När han bildade och bebyggde sin gård Rosendal utanför Helsingborg, sålde han Råbelöv och Odersberga till Christoffer Knudsen Ulfeldt. Köpebrevet från 1616 finns ännu bevarat i gårdens arkiv.

Christoffer Ulfeldt uppförde 1637 en ny sätesgård. Av denna återstår i den nuvarande slottsanläggningen endast ett långt tvåvåningshus i tegel med Christoffer Ulfeldts och hans maka Margrethe Urups namnchiffer jämte byggnadsåret markerade som ankarslutar i en av de barocksvängda gavlarna. På Buhrmans teckning från 1680-talet ser man att gården bildat en i det närmaste kringbyggd fyrkant och att mangården varit skild från fägården genom en mur med port på samma sätt som på Bäckaskog och Karsholm.

Christoffer Ulfeldt och Margrethe Urup hade tolv barn, av vilka sonen Björn ärvde Råbelöv vid faderns död 1653. Liksom andra söner till högadeln hade han fått en gedigen uppfostran. Efter studier vid riddarakademin i Sorö hade han gjort långa resor i utlandet och sedan trätt i tjänst vid hovet. Han hade varit kommendant på Landskrona och Helsingborg och innehade Lysekloster i Norge som förläning. När han dog 1656 fanns i äktenskapet med Margrete Brahe endast en enda överlevande son, som då var tio år gammal.

Denne dog ogift sju år senare och Råbelöv övergick då till hans farbror, den ryktbare Ebbe Christoffersen Ulfeldt. Han var gift med grevinnan Hedvig av Slesvig-Holstein, dotter till Christian IV och hans andra hustru Kirsten Munk. Liksom sin släkting och svåger Corfitz Ulfeldt, som var gift med grevinnan Leonora Christine, var han inte populär hos Frederik III och dennes gemål Sophie Amalie. Han avsattes som länsherre på Bornholm för grymhet och utsugning av befolkningen och flydde till Sverige 1652. Där blev han samma år generalmajor vid kavalleriet och efter fredsslutet 1660 gjorde han karriär i sitt nya hemland och utsågs till riksråd och lagman i Östergötland.

Under skånska kriget 1675-79 lät Karl XI befästa Råbelöv med vallar, gravar och palissader som skydd för sin armé, som hade vinterkvarter i trakten. Befästningsverken syns på Buhrmans teckning av gården. Snapphanarna utgjorde under detta krig ett ständigt gissel för den svenska krigsmakten och i kampen mot dem gjorde Ebbe Ulfeldt sig känd för sina omänskligt hårda metoder. Hans specialitet var att spetsa tillfångatagna snapphanar levande på pålar, som från svanskotan träddes upp under rygghuden och ut i nacken. Offret fick sedan hänga på pålen tills han dog, vilket i olyckliga fall kunde dröja flera dygn.

Efter Ulfeldts död 1682 kom hans dödsbo att stå i skuld till staten, som tog över Råbelöv och Odersberga. Genom lösen av skulden blev svärsonen, överste Carl Gustaf Skytte, 1684 ägare till egendomarna. Han hade varit i fransk krigstjänst och avancerat till major. Denna grad fick han behålla när han övergick i svensk tjänst och han deltog sedan i striderna i Skåne på 1670-talet och försvarade ärofullt, men utan framgång, Dorpat mot ryssarna 1704. Han var under två perioder viceguvernör i Skåne och befordrades till general vid infanteriet och upphöjdes till friherre. Det berättas om honom, att han för att skydda sig mot pesten i början av 1700-talet drog sig undan till slottets vattenomflutna trädgårdsholme och lät hissa till sig mat och dryck. Vid hans död 1717 var egendomarna mycket skuldbelastade och efterträdaren, brorsonen kapten Carl Henrik Skytte, sålde dem 1732.

Köpare var kapten Ludvig Gustaf von Böhnen, gift med Ebbe Ulfeldts dotterdotter Anna Catarina Ridderschantz. Han dog 1748 och hans änka styrde sedan på Råbelöv i femton år. När Linné besökte gården på sin skånska resa 1749, väckte särskilt trädgården hans uppmärksamhet. Han noterade också att sparrisen i Råbelöv var namnkunnig för sin storhet och löshet, samt att ålfisket i Råbelövssjön var det bästa näst Bäckaskogs, "det berättades ej vara sällsamt att fånga 200 à 300 ålar om morgonen". År 1763 skapade Anna Catarina Ridderschantz ett fideikommiss av Råbelöv och Odersberga till förmån för sina tre döttrar. Det tillträddes samma år av hennes ogifta dotter Sofia Christina von Böhnen, som löste ut sina systrar. Under hennes tid ödelades den gamla ladugårdens korsvirkesbyggnader av en eldsvåda 1782. Hon efterträddes 1786 av sin syster Barbro Hedvig von Böhnen, som dog ogift 1806.

Fideikommisset övergick då till brorsdottern Anna Christina von Böhnen, som var gift med hovmarskalken Johan Göran von Rosen. 1823 tillträdde deras son Fredrik Johan Christian. Han dog ogift 1846 och efterträddes av sin syster Sofia Christina von Rosen, gift med Ludvig Bartolomé De Peijron. Hon efterlämnade inte några barn vid sin död 1864.

Hennes morbrors dotter, den bayerska friherrinnan Celestine Fransisca Carolina Maria Albertina von Böhnen, tillträdde då fideikommisset. Genom sitt gifte med majoren John William Kennedy förde hon över Råbelöv till den släkt som fortfarande innehar godset. Släkten härstammar från Skottland och dess stamfader Thomas Kennedy flyttade 1796 till Sverige. Framför allt under siste fideikommissarien Douglas Kennedy utvecklades godset till ett mönsterjordbruk. År 1943 avstyckades granngården Odersberga till hans yngre bror Bo Kennedy. Douglas Kennedy var barnlös och systersonen, 73-årige John Murray, tidigare journalist och förläggare, ärvde vid hans död 2007 Råbelöv. Egendomen är nu ombildad till fideikommissaktiebolag, som ägs av Johns barn Caroline Murray Carlsson och Johan Murray. De nya ägarna har öppnat upp slottet för konferens- och eventverksamhet. Genom att Odersberga köpts tillbaka 2011 har det ursprungliga fideikommisset återskapats. Godset omfattar därefter ca 4.400 hektar.

Vid stora om- och tillbyggnader under 1880- och 1890-talen ändrades slottets exteriör. En restaurering företogs 1950 och under de senaste åren har en omfattande upprustning av slottets yttre och inre gjorts. Man har dock varit angelägen om att bevara slottets ursprungliga stil i Christian IV:s renässans. En våldsam brand 1909 förstörde gårdens uthusbyggnader från förra hälften av 1800-talet och nya uppfördes därefter öster och nordöst om slottet. Strax norr om gården ligger en medeltidskyrka, som fram till 1834 var sockenkyrka för Fjälkestads församling. Den användes senare som spannmålsmagasin, men restaurerades på 1920-talet och återfick sin kyrkliga funktion.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten