Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Näsbyholm

NÄSBYHOLM, beläget ca 4 km väster om Skurup, ligger på en höjd, omgiven av de ängar som en gång bildade Näsbyholmssjöns botten. Området där Romeleåsen i söder sänker sig ner mot slätten är vattenrikt och erbjöd i forna tider frodiga betesmarker. Här växte under medeltiden befästa storgårdar upp, vars ägare skaffade sig rikedomar genom boskapsavel och oxhandel.

Näsbyholms ursprungliga grundläggning är dold i historiens mörker. När gården först nämnes i skrivna urkunder i början av 1300-talet, är den redan en befäst stormansgård, som dragit fördel av läget ute på ön i Näsbyholmssjön för att åstadkomma ett för den tiden effektivt försvar. Här residerade då riddare av den i Skånes äldre historia ryktbara släkten Galen, som ledde sitt ursprung från den mäktiga Hvide-ätten.

Den förste kände ägaren, omnämnd 1313, är riddaren Jens Nielsen, som levde ca 1270 - 1320 och var fader till bl.a. ärkebiskopen i Lund (1334 - 55) Peder Jensen Galen. Jens Nielsens söner Jep och Anders blev herrar till Markie resp. Näsbyholm. Omkring 1360 efterträddes riddar Anders av sonen Tuve, som var den förste som fast antog släktnamnet Galen. Han slogs till riddare 1345, var 1364 - 68 marsk och 1376 - 83 gälkare (kungens företrädare) i Skåne och residerade på den närbelägna borgen Turestorpsö, vars ruin finns på en liten halvö i Havgårdssjön. Första gången han nämns i gamla dokument är 1345, när han knöt kontakter med den tyske hertig Albrekt, vars son senare blev kung i Sverige. När Skåne 1360 återgick till Danmark genom Valdemar Atterdags erövring, stödde han denne, för att under kriget med tyska Hansan och Valdemar Atterdags bortovaro från Danmark 1368 - 70 hylla den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg som härskare. 1376 bytte han sida igen, när han efter kung Valdemars död stödde valet av dennes minderårige dotterson Oluf till kung. Som tack blev han gälkare och fick en plats i kungens råd. Året därpå deltog han likväl tillsammans med skånska stormän i hemliga förhandlingar med kung Albrekt och lovade att hjälpa honom att få även den danska kronan. Sedan kung Albrekt 1380 börjat krig mot Danmark, spelade Tuve Galen en betydande roll när skåningarna 1381 slöt separatfred med den svenske kungen. Drottning Margrethe, som styrde Danmark i sin omyndige sons ställe, samlade 1382 en här för att slå ner den skånska oppositionen. Turestorpsö belägrades och intogs, men riddar Tuve befann sig själv inte där, utan kanske på sin närbelägna borg Näsbyholm. Han avsattes som gälkare och blev den siste som innehade detta ämbete i Danmark. Tuve Galen hade därefter spelat ut sin politiska roll och tvingades belåna allt fler av sina gods innan han slutligen kort före sin död fösonades med drottningen 1401. Margrethe skänkte Turestorpsö till Lunds domkyrka och efter 1410 stod borgen länge öde och fick föfalla. Den bröts till slut ner och användes som byggnadsmaterial till andra byggnader.

År 1400 sålde riddar Tuve Näsbyholm till ärkebiskopen i Lund Jacob Gertsen Ulfstand, liksom han själv en sann unionsvän. Denne hade varit kanik i Roskilde och blev sedan sekreterare hos drottning Margrethe. 1391 var han ärkedjäkne i Lund och 1392 blev han ärkebiskop. Man kan förmoda att drottningen hade stor betydelse för hans karriär i kyrkans tjänst. I kraft av sitt höga ämbete deltog han i avgörandet av alla statsangelägenheter. Tillsammans med den svenske ärkebiskopen Henrik Karlsson krönte han i Kalmar 1397 drottning Margrethes släkting Erik av Pommern till kung över hela Norden. Jacob Ulfstand står främst bland de män, som då beseglade beslutet i det s.k unionsbrevet att de tre rikena "evinnerligen (skulle) en konung hava och ej flera". Tolkningen av detta dokument har blivit en omfattande debattfråga inom nordisk historieforskning. Till skillnad från det samtidigt utfärdade s.k. kröningsbrevet är unionsbrevet skrivet på papper och inte som brukligt på pergament och sigillen har tryckts på urkunden i stället för att hängas under denna. Jacob Ulfstand dog 1410 och ligger begravd i Lunds domkyrka. Näsbyholm tillföll då ärkebiskopssätet. Vid reformationen indrogs egendomen 1536 till danska kronan och förlänades sedan av kungen till olika adelsmän.

Genom byte med kronan blev Sten Bille till Vanås 1574 ägare till godset. Han var landsdomare i Skåne och lämnade 1586 Näsbyholm i arv till dottern Elisabet, som gifte sig med Sivert Beck till Förslev. Efter hans död 1623 förekommer som ägare svärsönerna Tage Andersen Thott, gift med Elisabet Beck, och Arild Svab (Svave), gift med Margrete Beck och från 1641 ensam ägare, död 1689; sonen Johan Beck och dennes brorson Jörgen Beck, död 1744. Som ett led i "försvenskningen" efter Skånes övergång gavs egendomen 1661 till generalmajoren friherre Seved Bååt, men återlämnades senare till Arild Svab.

År 1744 ärvdes egendomen av Jörgen Becks systerson, den danske gardeskaptenen Christian Henrik von Finecke, vilken 1756 gjorde Näsbyholm till fideikommiss för dottern Margareta och hennes man, sedermera generallöjtnanten och friherren Conrad Christoffer von Blixen. Släkten von Blixen kom ursprungligen från Vor-Pommern, där den omtalas redan på 1200-talet. Den blev friherrlig i Sverige 1772 (von Blixen) och i Danmark 1802 (Blixen-Finecke). Conrad Christoffer dog 1787 och efterträddes av sin son majoren friherre Conrad Christian von Blixen, som dog ogift 1819. Då tillträdde hans yngre bror Carl Philip, även han generallöjtnant. Denne blev också innehavare av fideikommisset Dallund på Fyn, som stiftats av kammarjunkare T.E.F. von Finecke, och fick tillstånd att för sig och sina efterkommande bära namnet von Blixen-Finecke. Han dog 1829 och hans ättlingar har sedan innehaft Näsbyholm. De följande ägarna var hans son kammarherren friherre Conrad F.C. von Blixen-Finecke, dennes son friherre Carl Fredrik von Blixen-Finecke, som var dansk politiker och under en tid utrikesminister, död 1873, dennes son friherre Fredrik von Blixen-Finecke, död 1919, dennes son friherre Carl Emil Theodosius von Blixen-Finecke, död 1940, dennes son friherre Carl Fredrik Gustaf von Blixen-Finecke, död 1950, samt hans son, nuvarande ägaren och siste fideikommissarien, friherre Dick von Blixen-Finecke. Hans son Carl Fredrik avser att en gång ta över godset. Näsbyholm omfattar ca 2.200 hektar mark och drivs sedan 1999 som fideikommissaktiebolag. För att sänka kostnaderna och bättre kunna utnyttja maskinparken har Näsbyholms Fideikommiss AB och Skabersjö Gods AB ett gemensamt handelsbolag, Skabernäs, för sin växtodling, som omfattar ca 2.250 hektar.

Av den gamla borgen på Näsbyholmsön syns idag inga rester för den yttre betraktaren och uppgifterna om hur den sett ut är knapphändiga. Den äldsta beskrivningen lämnas 1676 av överstelöjtnanten Johan Hintzke (han som misslyckades med att riva Glimmingehus). Borgen bestod då av tre byggnader kring en gård, vars fjärde sida stängdes av ett plank. Den mellersta byggnaden var ett starkt stenhus med en fyrkantig tornbyggnad av grov gråsten, nästan 10 meter hög och med 1,6 meter tjocka murar, och enligt Hintzke uppförd av ärkebiskop Birger Gunnersen 1480. Flygelbyggnaderna var av korsvirke. En enda väg ledde från stranden över en lång och smal bank upp till borgen, som av folket kallades "ärkebiskop Birgers borg". Det är mycket troligt att Birger Gunnersen byggt eller satt stenhuset i stånd. Under sin tid som ärkebiskop månade han om ärkebiskopssätets gods och är också känd som byggherre i bl.a. Lunds domkyrka och på Borgeby.

Den äldsta bevarade bilden av Näsbyholm är en akvarell av Anders Sigfrid Rålamb från 1780-talet. Högst uppe på höjden ser man en trelängad anläggning i två våningar. De båda sidolängorna fortsättes av långa, låga flyglar kring infartsvägen. Längre ned bildar ekonomihusen en fyrkant för sig. Gården var redan då landfast på ett håll. Ännu i mitten av 1800-talet fanns denna borg kvar. I Ljunggrens "Skånska herregårdar", som utkom 1853, beskrives den som "lik ett på skogstopparna uppsatt glänsande diadem".

År 1865 revs den gamla borgen för att lämna plats för en storslagnare anläggning, som dock aldrig blev av. Torrläggningen av Näsbyholmssjön skedde samtidigt. Efter rivningen byggdes nedanför den gamla borgkullen vid sidan av uppfartsvägen ett envånings tegelhus. Det var ursprungligen avsett som förvaltarebostad, men kom efter tillbyggnad av ett hus i vinkel att bli bostad för slottsherrskapet, då de vistades på Näsbyholm. Efter en brand 1955 uppfördes 1957 det nuvarande corps de logiet uppe på den gamla borgens grund och sammanbyggdes i vinkel med den ännu kvarvarande västra envåningsflygeln. Den östra flygeln tillkom 1994. Det enda som återstår av "ärkebiskop Birgers borg" är de välvda källarrummen i det nya corps de logiet. Som ett led i återställandet av de skånska våtmarkerna har den torrlagda Näsbyholmssjön delvis återskapats 2004 och breder nu ut sig över ett 45 hektar stort område.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten