Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Gärsnäs

GÄRSNÄS ligger vid Tommarpsån ca en mil väster om Simrishamn. Gården har funnits sedan medeltiden och kallades då Gyorthesnaes, vilket är en sammansättning av mansnamnet "Gyrthir", eller Gjord, och "näs", efter gårdens läge i en slinga av ån. Namnet Gjord användes på den tiden inom den gamla skånska släkten Drefelt, vars ättlingar kallades Gjordsönerna. Den förste kände ägaren är Gjord Jensen Drefelt (d. efter 1404), som skrev sig till Gärsnäs vid mitten av 1300-talet. Hans far Jens Gjordsen Drefelt, gift med Kjöle Bing, sägs tidigare ha ägt gården. Gjord Jensen var gift med Margrethe Jensdatter Egeside, av den släkt som redan på 1200-talet skall ha varit ägare till Vittskövle.

Gärsnäs stannade därefter, helt eller delvis, kvar i ätten Drefelts ägo. Bland övriga ägare nämns Niels Olufsen, Tuve Nielsen 1401 och 1407, Gjord Gjordsen 1411, Saxe Karlsen 1435, Jens Gjordsen, gift med Sidsel Nebe, 1444-45 och Niels Gjordsen, gift med Ingeborg Holgersdatter Ulfstand, 1447. Gården ärvdes av deras son Gjord Nielsen Drefelt, gift med Kirsten Banér, och hans syster, som sålde sin del till Povel Laxmand. Gjord Nielsen skrev sig även till Ingelstad, gjorde hovtjänst och innehade flera förläningar. Han dog 1520 och med honom utslocknade släkten Drefelt på manssidan.

Hans dotter Ingeborg Gjordsdatter Drefelt gifte sig med det danska riksrådet Peder Ebbesen Galt. Fru Ingeborg dog 1551 och Gärsnäs ärvdes då av dottern Kirsten Pedersdatter Galt, som var gift med den förmögne Erik Nielsen Kaas (Sparre) till Stövringgaard, Lindbjerggaard och Hövringsholm. Han deltog från 1564 i Nordiska sjuårskriget och var från 1574 till sin död 1578 länsherre på Börglum Kloster. Kirsten Galt dog 1616. Gärsnäs tillföll sedan deras yngsta dotter, Kirsten Kaas, och hennes make Anders Sinclair, danskt riksråd och grundare av säteriet Sinclairsholm. Han dog 1625 och änkan ca 1631, då Gärsnäs såldes till Falk Lykke.

Denne var en av Danmarks mest framstående män. Han ägde flera andra gods, bl.a. Bollerup och Kronovall i Skåne och Skovgaard på Själland. I sin ungdom hade han gjort vidsträckta resor i Europa och skaffat sig en gedigen utbildning och han skall obehindrat ha talat och skrivit tyska, franska, italienska, spanska och engelska. Han verkade sedan under lång tid i utländsk krigstjänst. Efter hemkomsten deltog han i Kalmarkriget 1611-13 och var från 1612 fram till sin död 1650 länsherre först i Kristianopels, därefter i Visborgs och sluligen i Lunde Sankt Peders klosters län. Han var den skånska adelns befullmäktigade ombud vid många möten. 1625 blev han överste vid Skånska regementet, som under kriget mot Sverige 1643-45 länge var förlagt i Helsingör. Där gjorde han sig till stor ovän med borgarna, som hatade honom och kallade honom "Falk Ulykke". Han var också allt annat än älskad av sina bönder i Skåne, som klagade över honom hos kungen. Som länsherre på Gotland var han däremot omtyckt. 1648 slogs han till riddare. Han ägde ett omfattande bibliotek och en stor samling målningar och kopparstick. Hans äktenskap med Kirstine Rantzau blev barnlöst.

Gärsnäs övergick därför vid änkans död till hennes släkt och tillföll brorsonen, kammarherren Henrik Rantzau. Sedan Skåne avträtts till Sverige 1658, köptes egendomen av generalguvernören greve Gustaf Banér, men återgick efter en tid till de Rantzauska arvingarna. På 1680-talet indrogs den på grund av skuld till svenska kronan, som 1702 sålde den till generalkrigskommissarien Jöran Adlersten.

Efter skånska krigets slut hade denne 1679 fått tjänst som kamrerare i generalguvernementet över de skånska landskapen. Försvenskningsarbetet i de erövrade provinserna bedrevs då med stor kraft för att skapa "uniformitet" i kyrkobruk, undervisningsväsende och administration. Den av skåningarna avskydde Johan Gyllenstierna, kallad Stor-Jan, förde ett hårt regemente som generalguvernör och satte bl.a. igång en godtycklig reduktion av de skånska adelsgodsen. Hans efterträdare, Rutger von Ascheberg, bedrev en mera modererande politik, även om slutmålet, "uniformitet", var detsamma.

Adlersten tjänstgjorde under bådas tid och fick arbeta med frågor rörande indelningsverket, reduktionen och skattläggningen. Den senare skedde efter besök och hörande av bönderna och dessa ville ofta inte ge ifrån sig vad överheten krävde i form av skatter och utskylder. Adlersten klagar i slutet av 1680-talet över att bönderna "var tröga med sanningens utsägande", "stora osanningsmän" och "sena att säga sant". Som belöning för sitt trogna arbete i kungens tjänst blev Adlersten, som tidigare hette Pielman, adlad och baroniserad. Han slutade sin karriär som landshövding i Blekinge. Adlersten ägde också Henrikstorp vid Perstorp och hade nyttjanderätten till Gyllebo som ärftlig förläning. På Henrikstorp fick han 1691 privilegier att anlägga ett glasbruk, som blev känt som "Skånska glasbruket".

Adlersten dog 1713 på Gärsnäs och bl.a. härom berättar Ljunggren i "Skånska Herregårdar": "Då han en middag åt kalvstek, råkade ett ben att fastna i hans hals; sedan alla försök att borttaga det visat sig fruktlösa, lät Adlersten slutligen utbreda sin kappa på golvet, och försökte att på den ställa sig på huvudet, men gjorde därvid en kullerbytta och bröt nacken av sig. Som en egenhet hos Adlersten förtäljes, att han aldrig smakade bröd; hans ordningssinne medgav dock icke, att bröd skulle saknas ensamt vid hans kuvert, och då den brödskiva han under måltiden tummat, icke blev till någon nytta, så lät han förfärdiga en träskiva, som genom målning erhöll en förvillande likhet med bröd, och denna lades vid alla måltider bredvid hans tallrik."

Efter Adlerstens död delades Gärsnäs i fyra lotter mellan hans döttrar Ingrid Margareta, gift med Erik Gripenwald, Christina Beata, gift med Olof Dagström, Ulrika, gift med Albrekt Schönström, och Maria, gift med Vilhelm Lindenstedt. Genom att 1721 och 1723 köpa de andra lotterna blev överstelöjtnanten Olof Dagström och landshövdingen Vilhelm Lindenstedt ensamma ägare. Dessa båda familjer bodde sedan tillsammans på gården. De dog utan att efterlämna några barn och Gärsnäs delades därför på ett stort antal avlägsna släktingar. Adlerstens dotterson, överstelöjtnanten Albrekt Schönström, som 1771 genom testamente fått 1/13 av godset, förvärvade fram till sin död 1796 alla de andra arvingarnas lotter utom 1/13. Denna inlöstes följande år av hans änka Hedvig Sofia von Schantz, varigenom godset åter blev samlat under en ägare.

År 1816 övergick Gärsnäs till sonen ryttmästaren Per Albrekt Georg Schönström och dottern Ulrika Sofia Elisabet Schönström. Vid den förres död 1848 utslocknade ätten på svärdssidan och hans del ärvdes av systern, som då var änka efter majoren Holger Otto Rosencrantz till Örup. Hon sålde 1852 Gärsnäs till äldste sonen Henrik Enok Alexander Rosencrantz, som 1908 efterträddes av sin dotter Mette-Margarete Elsa Ulrika. Sedan hon dött ogift 1923, sålde sterbhuset 1931 egendomen till en Ture Nilsson, varefter den gick i arv i hans släkt. 1994 förvärvades slottet av familjen v. Grothusen, som 2003 sålde det till den svensk-danska familjen Persson-Söndergaard. Sedan 2009 ägs Gärsnäs av direktör Mikael Kretz, som på slottet bedriver eventverksamhet med kickoffer, konferenser, bröllop och teaterföreställningar.

Hur Gärsnäs sett ut i äldsta tid är inte känt. När Falk Lykke köpte slottet bestod det av ett trevånings rektangulärt stenhus med höga, förmodligen tinnkrönta gavlar. Denna byggnad ingår fortfarande i slottskomplexet, om än mycket förändrad, och har tjocka gråstensväggar och kryssvälvda källare. Den kan ha uppförts under senmedeltiden eller omkring 1500. De båda tornliknande utbyggnaderna på ena fasaden har troligen tillkommit senare. Intill detta "fasta hus" byggde Lykke en tvåvåningslänga med kvadratiskt trapptorn, så att anläggningen fick en T-formad plan. Sitt nuvarande utseende i medeltidsromantisk stil fick slottet vid en ombyggnad 1873 under ledning av den danske arkitekten Ferdinand Meldahl.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten