Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Vegeholm

VEGEHOLM har historiskt sett stark förankring både i Danmark och Sverige. På en ö i Vegeån nära dess utlopp i Skälderviken, några km sydöst om nuvarande Ängelholm, byggde 1530 en av Skånes verkliga stormän, Tyge Krabbe, sin borg. Ön delades i två holmar, den ena för borgen och den andra för ladugården. Uppfartsvägen till borgen gick rakt över ladugårdsholmen med ladugårdarna på ömse sidor om vägen. Över kanalen gick en träbro, som lätt kunde förstöras vid ett anfall. Borgen var av den vanliga fyrlängade typen, tre våningar hög och hade tre bestyckade torn. Runt hela borgen gick en skyttegång med skottgluggar i ögonhöjd och dessutom fanns det kastgluggar vid portarna och vid tornens döda vinklar. Den södra längan torde ursprungligen ha varit i en våning med ett hörntorn. Där finns i dag borgens äldsta parti, borgporten, som troligen tillkommit före 1525. Antagligen var denna byggnad det ursprungliga Vegeholm eller Wegegården, som den kallas i en gammal handling. Denna borg uppfördes vid 1500-talets början men brändes 1525 under Sören Norbys uppror mot Frederik I, liksom de andra skånska herresätena med undantag av Häckeberga, Glimmingehus och Vanås.

När Tyge Krabbe år 1530 byggde Vegeholm hade han redan bakom sig ett långt och verksamt liv i rikets tjänst och som ledare för det skånska adelspartiet och hade gjort sig känd för sin konservativa, gammalkatolska inställning. Redan som mycket ung tjänstgjorde han vid det danska hovet och fick deltaga i olika krigsföretag. 1507 fick han Helsingborgs slott i förläning och därefter kom hans öden att bli förenade med Skånes.

1510 slog han lagmannen i Västergötland och länsherren på Öresten Åke Hansson Tott, kallad "Danmarks gissel", som i spetsen för 700 ryttare brutit in i Halland och anfallit Skåne. Vid det s.k. Fantehullet (Fante håla) i skogen vid Örkelljunga stupade den svenske härföraren, och Krabbe skrev själv om händelsen: "1510 Tirsdag efter Bartolimej da stod det slag vet Fanteholle mellan mig og her Aage Hansson og jeg fik död paa hannem."

Förutom att utmärka sig i krigiska värv och politiska uppdrag begagnade Krabbe tillfället att samla på sig egendomar i Skåne. Han ogillade den borgar- och bondevänlige Christian II och hans reformpolitik. 1520 anklagade kungen honom för senfärdighet vid utrustandet av de krigshärar som han sände mot Sverige och avsatte honom som länsherre. Krabbe blev djupt förorättad och började konspirera mot kung Christian. Han ansågs som den drivande kraften, när de jylländska adelsmännen i slutet av 1522 gjorde uppror mot denne, och även i Skåne arbetade han energiskt för den nye tronpretendenten hertig Frederik av Holstein, Christian II:s farbror. Sedan denne 1523 utropats till kung Frederik I, blev Krabbe på nytt länsherre i Helsingborg. Senare utnämndes han till riksmarsk.

Under de oroliga år som följde försvarade Krabbe energiskt adelns hotade maktställning och den gamla katolska kyrkan. Tillsammans med den berömde fältherren Johan Rantzau slog han hårdhänt ner det skånska bondeupproret, som leddes av Sören Norby med syfte att återinsätta Christian II på tronen. Sedan bönderna besegrats beordrade Krabbe dessa att själva avrätta alla upprorsmakare och att utlämna befälhavaren Otte Stigsen död eller levande, annars skulle de familj efter familj stängas inne i sina hus och levande brännas. Krabbe härskade därefter nästan enväldigt i provinsen. Han såg också till att ta ordentligt betalt för sina tjänster. Av bytet efter den avrättade Niels Brahe till Vanås, som tagit parti för kung Christian, behöll han för egen del ett trettiotal gårdar.

Efter Frederik I:s död 1533 försökte katoliken Krabbe hindra att dennes son hertig Christian (III), som var lutheran, valdes till kung och gick även hårt fram mot de lutherska predikanterna i Skåne. Han bidrog härigenom till att framkalla det blodiga inbördeskrig som går under namnet Grevefejden. Lübeck, som såg en möjlighet att stärka sin makt över handeln i Norden, gick i förbund med borgmästarna Jörgen Kock i Malmö och Ambrosius Bogbinder i Köpenhamn och sände 1534 in en stark här i Danmark. Härens anförare var greve Kristofer av Oldenburg, efter vilken kriget fått sitt namn. Den avsatte och fängslade Christian II blev åter det samlande namnet för Skånes upproriska borgare och bönder.

Krabbe försökte utan framgång samla adeln för att göra motstånd i Skåne. Han omringade Malmö, men Jörgen Kock vägrade att ge sig. Malmös borgare stormade och förstörde i stället fästningen Malmöhus, som Kock inte kontrollerade, och anföll Skabersjö, där adelns förråd och vapen fanns. Sedan Själland kapitulerat och hela Skåne anslutit sig till upproret, fann Krabbe för gott att erkänna Christian II som kung och blev nu greve Kristofers man på Helsingborgs slott. Genom sin övergång hade han säkrat besittningen till sina gods. Han skulle emellertid inte förbli greven och lybeckarna trogen.

Omkring årsskiftet 1534-35 förändrades krigsläget. Samtidigt som den nyvalde kung Christian III:s utmärkte fältherre Johan Rantzau krossade upproret på Jylland och Fyn, lät Gustav Vasa vintern 1534 sina trupper rycka in i Skåne. Den skånska adeln anslöt sig till svenskarna, men Tyge Krabbe på Helsingborgs slott lovade stödja greve Kristofers trupper. En här bestående av lybeckare och borgare från Malmö under Jörgen Kock förskansade sig utanför slottet. När svenskarna tillsammans med adelstrupperna gick till angrepp i januari 1535, lät Krabbe i det avgörande ögonblicket rikta Kärnans kanoner mot Jörgen Kock och hans trupper, som stupade i massor, varefter han upplät slottet åt svenskarna. Kock lyckades rädda sig över till Själland, där han sedan organiserade ett skövlings- och plundringståg mot den själländska adelns slott och borgar.

Christian III hyllades i augusti 1535 som dansk kung vid landstinget i Lund, men Krabbe hade svårt att vinna den lutherske kungens förtroende. Han hjälpte dock kungen under de fortsatta striderna fram till april 1536, då Malmö kapitulerade och inbördeskriget äntligen tog slut i det svårt härjade Skåne. Grevefejden slutade först i juli samma år, när det belägrade Köpenhamn gav upp efter svår hungersnöd. I december 1536 fråntogs Krabbe Helsingborgs län "paa Grund af Alder og Skröbelighed", men fick senare överta Ängelholms stad som förläning. Vid Christian III:s kröning i Köpenhamn i augusti 1537 bars rikssvärdet i kröningsprocessionen av Tyge Krabbe, som åter blivit riksmarsk, och han behöll sin plats i det danska riksrådet till sin död. Hösten 1539 slöt han som ledare för den skånska adeln förlikning med borgarna i Malmö. Han dog på Vegeholm 1541, fortfarande trogen den katolska kyrkan, som den siste av skånska stormän, och oförstående inför den nya tidens strömningar.

Tyge Krabbes och hans hustrus gravsten finns i Strövelstorps kyrka och Linné nedtecknade under sin skånska resa 1749 gravskriften: "Anno 1541. Lördagen näst efter Trinitatis Söndag blef under dende Sten begrafven Erlig Velbyrdig Mand oc strenge Riddare Herr Thyge Krabbe til Vegeholm, Dannemarks Riges Marsch, oc Hans Hustru Fru Anne Rosencrants; öfver hvars siele Gud sig nådeligen förbarme." Ätten Krabbe härskade på Vegeholm till 1662, då den siste av dem, Iver Krabbe, dog. Gården var då i mycket dåligt skick på grund av orostiderna och Krabbes misslyckade spekulationer i samband med kolbrytningen i Skåne.

Vegeholm övergick sedan i svensk ägo. Sveriges förste generalguvernör i Skåne, greve Gustaf Otto Stenbock, löste in alla skuldsedlarna på egendomen. Han genomförde med början 1670 en grundlig ombyggnad av den förfallna borgen. Under ledning av den kunglige arkitekten Jean de la Vallée förändrades borgbyggnaden till ett barockslott. Den tredje våningen revs och en hög fritrappa byggdes vid entrén. Redan vid Karl XI:s reduktion förlorade emellertid familjen Stenbock gården och denna såldes 1684 till Olof Nilsson Engelholm.

1686 köptes Vegeholm av ståthållaren över Gotland och Öland Johan Cedercrantz, som adlats 1678. Han lät göra en ny ombyggnad och då tillkom troligen en arkadbyggnad runt borgens innersidor mot borggården. Cedercrantz dog 1699 och 1729 löste hans son majoren Isak Cedercrantz ut sina medarvingar och blev ensam ägare till Vegeholm. Omkring 1750 uppförde han på ladugårdsholmen de ännu bevarade korsvirkesflyglarna "till logementer för betjäningen och andre nödige rum". Han avled 1754 och hans änka fyra år senare. Deras barn, sonen hovjunkaren Isak Johan Cedercrantz och döttrarna Charlotta Maria och Vilhelmina Ulrika, satt därefter ogifta kvar på Vegeholm. Isak Johan dog 1774 och hans systrar bodde sedan på gården till sin död.

De var mycket förmögna och ägde utom Vegeholm även Spannarp och Rögle samt egendomar i Småland. Systrarna Cedercrantz ägnade sig åt en omfattande välgörenhet och härom berättar Ljunggren i "Skånska herregårdar": "I Strövelstorp och Ausås uppbyggdes stora och vackra fattighus. På Vegeholm inrättades ett apotek, där godsets sjuka kostnadsfritt fick läkemedel och varvid en apotekare var anställd. I den välvda borgportgången på Vegeholm dukades dagligen ett bord, till vilket tillträdet stod öppet för de fattige. Dessa ditströmmade också från alla håll, och aldrig gick någon hungrig eller ohulpen därifrån. Ett stort fönster var anbragt uti ena väggen i portgången. Därifrån brukade fröknarna tillse, att de fattiga rundligen bespisades, och vissa dagar i veckan utdelades därifrån penningar. De förblev båda ogifta, ehuru naturligtvis så rika fröknar icke saknade friare. Mången 'fattig fänrik' infann sig i sådant ärende på Vegeholm, men fröknarna, som genomskådade ärendets undermening, gav friaren 100 riksdaler och han avreste. Med all den rena och oskrymtade människokärlek, som utmärkte dessa ädla människor, var de dock särdeles måna om ett strängt iakttagande av den dåtida adliga etiketten. Ingen ofrälse vagn fick rulla genom allén upp till gården, utan måste fara ladugårdsvägen, och över borgbryggan kom aldrig någon annan vagn än fröknarnas egen. Hälsade en ofrälse, kysste han deras klänningsfåll."

Hur Vegeholm såg ut vid denna tid kan man se på Anders Sigfrid Rålambs akvarell från 1780-talet. Krabbes gamla danska borg har då förvandlats till en elegant gustaviansk herrgård.

Sedan den sista av systrarna Cedercrantz avlidit 1814 skingrades deras egendomar. Efter att ha löst in de övriga arvingarnas lotter blev deras kusinbarn friherre Casper Vilhelm Michael Ehrenborg ägare till Vegeholm. Han blev senare president i hovrätten över Skåne och Blekinge. Under hans tid frånsåldes en del av egendomen liksom under hans efterträdare överjägmästaren Johan Joakim Sjöcrona, vilken köpte Vegeholm efter Ehrenborgs död 1846. Sjöcronas sterbhus sålde 1873 gården till kammarherren Robert Gravenhorst Lövenstierne.

År 1902 blev ryttmästare Wilhelm von Geijer och hans hustru Irma von Hallwyl ägare till Vegeholm och godset har därefter stannat i denna släkt. Vid en restaurering 1902-04 försökte man återföra 1700-talsherrgårdens yttre till det utseende anläggningen hade på Krabbes tid, samtidigt som dess inre moderniserades. Den tidigare öppna borggården överbyggdes till en atriumgård med arkader i två våningar. Det mäktiga, fyrlängade tegelslottet har nu utifrån sett åter karaktär av medeltidsborg. De långa korsvirkesflyglarna vid uppfarten till slottet förstärker intrycket av ålder.

Vegeholm omfattar ca 650 hektar och ägs idag av Stefan och Elisabet von Geijer. Slott och omgivningar är inte tillgängliga för allmänheten.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten