Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Trolle-Ljungby

TROLLE-LJUNGBY, som fram till 1830 hette Ljungby, ligger drygt en mil öster om Kristianstad och är med sin areal på 12.000 hektar ett av Sveriges största gods. På dess ägor finns det största sammanhängande bokbeståndet i landet. Slottet hör till Skånes mest praktfulla renässansbyggnader. Slottsbyggnaden består av tre tvåvåningslängor i tegel, sammanbyggda kring en mot norr öppen borggård, och är omgiven av en vallgrav. Den västra delen av huvudlängan utgör den äldsta delen och bör ha uppförts strax efter 1525, då Ljungby bränts av Sören Norby under dennes skånska uppror men snart därefter återuppbyggts. På dess gavelröste finns rester av blinderingar av medeltida typ. Den östra flygeln tillhörde förmodligen också en gammal del av byggnaden. Den kallades förr "Munkelängan", vilket tyder på medeltida anor eller att den åtminstone funnits vid 1500-talets början. Längorna har varit föremål för till- och ombyggnader 1629, 1633 och 1787, vilka årtal finns utsmidda på gavlarna. Norr om borgholmen finns en ladugård vars äldsta, närmast slottsholmen belägna del bär årtalet 1635. Under skånska kriget 1678 brändes ladugårdsdelen ned av snapphanar och dessa nådde ända in på borggården. I trapptornets massiva ekport finns ännu märken efter kulor. Omkring 1700 gjordes en del förändringar av slottet. 1697 uppfördes sålunda på den norra sidan en hög tegelmur med skottgluggar samt ett porthus. En ny loge av korsvirke tillkom också i st.f. den nedbrända ladugården. 1848 gjordes en genomgripande renovering av slottet, varvid lagugårdsdelen omdanades efter ritningar av F.W. Scholander och slottsholmens borggårdsmur fick tegelbalustrad, porthus och paviljonger, ritade av arkitekten H.J. Strömberg. Trolle-Ljungby har dock väl bibehållit sin genuint skånsk-danska karaktär i Christian IV-stil.

Trädgården hör till Skånes vackraste och omnämns redan av Linné, som 1749 besökte den på sin skånska resa. Omedelbart söder om slottsholmen ligger kyrkan, som har en dopfunt från 1200-talet och altaruppsats från 1639 samt gravkor för släkterna Gyldenstierne och Coyet. Längst fram i kyrkan finns "herrskapsbänkarna", som påminner om att det var godsherren till Ljungby som hade patronatsrätten och tillsatte prästen.

Ljungbys historia går tillbaka till 1200-talet, då vikingatidsbyn Lyngby på Skånes östkust kom i en herremans ägo och blev till huvudgården Lyngby. På 1300- och 1400-talen var Lyngbygaard sätesgård för ätten Bille. Omkring år 1400 ägdes den av väpnaren Bent Jonsen Bille (död ca 1442), bror till ärkebiskopen i Lund Peder Lykke och gift med Inger Torbernsdatter Galen av Skjalm Hvideätten. Herr Bent satt bl.a. som länsman på biskopsborgen Dragsholm och blev genom arv och köp ättens förste store godssamlare. Han överlät sedan Ljungby till sin bror, riddaren och riksrådet Jacob Bille (död ca 1428), som var gift med fru Ingers syster Gyde. Gården stannade i Billesläktens ägo till 1465.

Då såldes egendomen till Henrik Brostrup, från vars son den förvärvades av den mäktige Jens Holgersen Ulfstand. Han var riksamiral och befälhavare över kung Hans' flotta och dennes länsherre på Gotland och det var han som lät bygga Glimmingehus. Vid hans tillträde fanns troligen på Ljungby ett fast hus, omgivet av vallgravar. Riddar Jens efterlämnade vid sin död 1523 fem söner och fyra döttrar. Dottern Sidsela Ulfstands make, riksrådet Knud Pedersen Gyldenstierne, inlöste sedan de andra arvslotterna. Fru Sidsela överlevde sin man i 30 år mellan 1554-83. Hennes namn är knutet till sägnen om Ljungby horn och pipa.

Under Sören Norbys uppror mot Frederik I brändes gården ner 1525 av Norbys underbefälhavare Otte Stigsen, men fru Sidsela byggde upp den igen och utökade dessutom egendomen. Vid hennes död tillträdde sonen Axel Gyldenstierne. Dennes son Knud Gyldenstierne ärvde Ljungby 1621 och eftersom borgen då inte längre ansågs vara en tillräckligt ståndsmässig bostad företogs sedan flera till- och ombyggnader. 1629 förlängdes det gamla sydvästra huset åt öster och förbands med "Munkelängan" genom ett mångkantigt, spirkrönt trapptorn åt borggården. 1633 uppfördes den långa västra flygeln.

Herr Knud efterträddes av dottern Öllegaard Gyldenstierne, gift med generalfälttygmästaren Christian Friis, som avled före henne. Hon var mycket fattig och inte längre så ung, när samtidens store charmör Kaj Lykke gifte sig med henne. Han var oerhört förmögen och ägde Rantzauholm, Gissefeld och 15 andra herrgårdar, som han förvaltade skickligt. Han var också lättsinnig och opålitlig i sina kärleksaffärer, vilka var oräkneliga. Lykke tröttnade snart på det ensliga Ljungby och flyttade tillsammans med Öllegaard till Danmark, där han fortsatte med sina kärleksaffärer.

När en ung gift adelsdam inte lät sig förföras av hans uppvaktning, blev han förnärmad och skrev ett brev till henne, där han antydde att han t.o.m. skulle kunna få drottning Sophie Amalie till älskarinna. Därför borde inte den dam som gift sig med hans ridfogde avvisa honom. Ridfogden avskedades och sände då brevet till hovet. Den temperamentsfulla och oförsonliga Sophie Amalie, kallad "den elaka drottningen" på grund av sina många intriger, blev rasande. Kaj Lykke skrev sedan ett ångerfullt brev till kung Frederik III, där han underdånigast förklarade att han under rusets inverkan skrivit de upprörande osanna raderna om drottningen och därför borde dömas förlustig liv, ära och egendom.

Efter drottningens agerande tog domstolen detta erkännande som orsak till att döma honom till just detta straff. Lykke hade flytt till Sverige och inställde sig inte vid rättegången. Fru Öllegaard fick då plikta med de två stora egendomarna Rantzauholm och Gissefeld samt 100.000 riksdaler. Kaj Lykke dömdes "in effigie" för majestätsbrott att även mista ära och liv och en septemberdag 1661 avrättades på slottsbacken i Köpenhamn en vaxdocka iförd en fin klädnad med spetsar och en brunsvart allongperuk. Händelsen bevittnades av hela kungahuset och hovet. Lykkes vapensköld krossades och alla hans gods indrogs till Kronan. Han irrade sedan runt i landsflykt till 1679. Då fick han nådigt tillstånd att återvända till Danmark och bosatte sig på sin troget väntande makas enda återstående gård, Bistrup, där han dog 1697. Ljungby hade hon måst lämna till sin förste mans fordringsägare och dessa sålde 1662 godset till den svenske ambassadören Peter Julius Coyet och hans maka Katarina Magdalena Leuhusen.

Släkten Coyet, som härstammade från Brabant, kom till Sverige omkring 1570 på grund av religionsförföljelse. Peter Julius Coyet, adlad 1649, verkade hela sitt liv som svensk diplomat och deltog bl.a. i underhandlingarna i samband med Roskildefreden. Han dog 1667 vid kongressen i Breda och efterträddes som herre på Ljungby av sonen Wilhelm Julius Coyet, vilken blev hovkansler och vicepresident i Wismar samt 1706 friherre. Under det skånska kriget förlade Karl XI 1677 sitt vinterkvarter till Ljungby och bodde sedan där fram till sommaren 1678. Wilhelm Julius Coyet stiftade Ljungby fideikommiss av Årup, Ljungby och Ryssås. Han avled 1709.

Sonen Gustaf Wilhelm blev generalmajor och utmärkte sig bl.a. i slaget vid Helsingborg 1710, men slutade 1730 sina dagar som fånge på Köpenhamns kastell efter att ha deltagit i en konspiration, som syftade till att lösrycka Norge från Danmark. Dennes halvbror Sten gick också i krigstjänst och deltog i Karl XII:s ryska fälttåg. Han tillfångatogs då den svenska hären kapitulerade vid Perevolotjna 1709 och kom först efter krigsslutet hem till Sverige 1721, då han beviljades avsked som överstelöjtnant. Vid halvbroderns död tillträdde han Ljungby. Han blev sedan politiker och från 1738 till sin död 1755 bevistade han alla riksdagar, vid de flesta som medlem av sekreta utskottet, och gjorde sig känd som en intolerant och fanatisk medlem av hattpartiet. Hans son Rudolf Wilhelm Coyet blev ny fideikommissarie, men dog barnlös 1763. Axel Julius Coyet till Svaneholm, sonson till hovkanslern, avsade sig då fideikommisset till förmån för Rudolf Wilhelms fem systrar, av vilka en tog Årup och de fyra andra Ljungby.

Av dessa gifte sig Helena Juliana Coyet med landshövdingen i Kristianstads län, friherre Gabriel Sparre. 1787 företogs en grundlig restaurering av "Munkelängan". Dottern Ulrika Sparre, gift med riksdrotsen greve Carl Axel Trolle-Wachtmeister, blev den sista innehavarinnan av det fideikommiss som stiftats av Wilhelm Julius Coyet. Sedan ätten Trolle-Wachtmeister efter riksdrotsens död 1810 överflyttat sin fideikommissrätt från Trolleberg vid Lund till Ljungby, blev Carl Axels och Ulrikas son greve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister år 1848 den förste som innehade större delen av det ursprungliga fideikommisset, nu under namnet Trolle-Ljungby. Han hade gjort en juridisk karriär och utsågs 1809 till justitiekansler. Hans stora intresse var dock naturvetenskap. 1817 tog han avsked från sitt ämbete i Stockholm och flyttade till Skåne. Samtidigt blev han en av rikets herrar och fick titeln Excellens. På Årup inrättade han i gårdens hönshus ett kemiskt laboratorium, som efter några år flyttades till en nyuppförd byggnad. Laboratoriet kallades "Berzeleion" och försågs med all den utrustning som krävdes för den tidens kemiska experiment. Med stöd av den framstående kemisten Jöns Jacob Berzelius, som ofta besökte honom, utförde han där mineralogiska och lantbrukskemiska analyser. Kunskaperna härifrån utnyttjade han sedan för att driva sina egendomar på bästa sätt. Under hans tid skedde en betydande rationalisering av driften genom förbättrad boskapsskötsel, effektivare utnyttjande av arealen, nybyggen av ladugårdar, schäferi m.m., varigenom avkastningen ökade markant. Även slottsanläggningen genomgick stora förändringar. Excellensen Trolle-Wachtmeister avled 1871. Godset har sedan stannat kvar i denna släkts ägo. Nuvarande fideikommissarie är greve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, gift med Alice, född Tornérhielm, tidigare statsfru och överhovmästarinna hos kungen och drottningen. Paret har inga egna barn och tanken är att Carl-Fredrik Wachtmeister, 27, skall ta över Trolle-Ljungby. Han är sonson till Hans Gabriels bror Knut Wachtmeister, som äger Trolleberg utanför Lund.

Trolle-Ljungby hyser en stor tavelsamling och en mängd utsökta möbler och andra föremål från olika sekel. Dess märkligaste inventarium är dock "Ljungby horn och pipa". Hornet har rika, förgyllda silverbeslag och i spetsen en silverkula med små knoppar. På kantringen finns en dekor med harar och hornblåsande män. Dekorationsstilen är gotisk och hornet har troligen tillverkats under sent 1400-tal. Den böjda, halvcirkelformade pipan är av ben och troligen en gammal jaktpipa från senmedeltiden. Märkligt är att man kan blåsa i den från bägge ändarna. Hornet och pipan är utställda till beskådande i ett fönster inne på borggården på onsdagar och lördagar 9 - 17 under tiden 1 juni - 31 augusti, då även trädgården är öppen för allmänheten.

Det finns olika sägner om hur dessa märkliga ting kommit att hamna på Trolle-Ljungby, av vilka den äldsta nedtecknades redan 1624 av socknens präst, Jens Lauridsen, som hört den av sina föräldrar. 1692 gav herren till Ljungby Wilhelm Julius Coyet kännedom om denna i skriften "Relation om Ljungby gård, dess horn och pipa". Han var väl lämpad som berättare av sådana övernaturliga ting, eftersom han ingått i den svenska trolldomskommissionen, som tillsatts att sköta häxprocesserna och för att döma ett stort antal kvinnor till bålet för häxeri.

Coyet berättar att den väldiga Maglestenen (ett stort flyttblock ett par km från Trolle-Ljungby) kastats av en jättedotter för att hindra kyrkobygget i Åhus. Varje julafton höjdes stenen upp på guldpelare och under den firade trollen sin fest. En julafton på 1550-talet förmådde fru Sidsela Ulfstand en av sina stallkarlar att rida till stenen för att ta reda på vad som verkligen hände. Väl framme vid stenen såg han att det var upplyst och att trollen drack, dansade och roade sig under den. Två troll kom fram till honom, det ena med ett horn och det andra med en pipa, som de räckte honom med uppmaningen att dricka bergakungens skål och blåsa i bägge ändarna av pipan. En kristen flicka, som blivit bergtagen av trollen, varnade honom med orden: "Drick inte, men rid din väg. Rid på det årda och inte på det hårda" - över den plöjda åkern och inte på vägen. Stallkarlen hällde då ut drycken över axeln. Några droppar föll på hästens länd, som blev svedd. I sporrsträck red han sedan tvärs över de ärjda åkrarna, med trollen efter sig, tillbaka till slottet med dyrgriparna. Trollen hade inte makt att hoppa över fårorna, ty då blev det ett kors, utan måste springa i fårorna från ände till ände. Trots det hann man precis dra upp vindbryggan innan trollen var framme. Trollen uttalade då en förbannelse över gården - att den inte skulle förbli i fru Sidselas släkt och att den skulle brinna tre gånger. Den som fört bort hornet och pipan skulle drabbas av olycka. Så skedde också, förmäler sägnen.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten