Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten

Skeinge (Björkeberga)

SKEINGE (BJÖRKEBERGA) ligger ca 5 km sydväst om Osby och man når gården via en lång lindallé. Corps de logiet är en knuttimrad envåningsbyggnad med säteritak, numera reveterad och gulmålad, och ger med sina två flyglar intryck av ett karolinskt officersboställe. Det fick sitt nuvarande utseende på 1750-talet, men i huvudbyggnaden har ingått delar av en äldre byggnad, vilken uppförts på 1640-talet. En restaurering företogs 1943, sedan en brand förstört huvudbyggnadens inre.

Norr om Skeinge på Borgön i västra delen av Skeingesjön ligger ruinen av en medeltida borg, Skeingeborg (Skeviaborg), med egendomlig planform. Det som idag syns av den en gång så mäktiga borgen är en regelbunden åttkantig mur, 1,7 m bred och som mest 2,5 m hög. Muren är uppförd som skalmur av kraftiga, kluvna stenblock i ett yttre och ett inre skikt och mellan murarnas ytterkanter finns fyllning av mindre stenar, lagda i kalkbruk. Nedrasad sten längs mursidorna visar att muren ursprungligen varit omkring 5 m hög. Innanför muren ligger en borggård med en diameter av drygt 40 meter. Ca 2 m utanför muren har man funnit rester av stolpstöd, vilka antas ha varit avsedda för bärstolpar till en skyttegång. Borgens olika funktioner har troligen varit placerade längs ringmuren, medan borgherren har haft sitt kvarter i en större byggnad i trä mitt på borggården. Vid arkeologiska undersökningar 1949-50 gjordes en friläggning av muren och ett par provschakt togs upp samtidigt som en del konserveringsarbeten företogs. Myntfynd på platsen gav besked om att borgen anlades under 1100-talets senare hälft och åtminstone fanns kvar under 1200-talets andra hälft. Den äldsta uppgiften om borgen finns i den s.k. palteboken från 1504, som är en förteckning över jordagods tillhörande ärkestiftet i Lund. Här uppges att det på ön tidigare legat ett herresäte, "Skefwingeborg", men att där nu växte "skön skog".

Skeingeborg ligger inom det gamla Björkeberga gods domäner. Den äldsta uppgift man har om detta gods är från 1145, då ärkebiskop Eskil förordnade, att Björkeberga skulle ingå i en samling jordagods, som lydde under honom. Det är därför troligt att han även lät anlägga borgen i syfte att trygga samfärdseln på Helgeå och skydda det viktiga järndistriktet inom det dåtida danska väldet. En stor del av den danska järnförsörjningen under medeltiden kom från gränsbygderna mot Sverige. Vid de nämnda utgrävningarna gjordes talrika fynd av järnslagg, vilka visar att man fått ut mycket järn ur sjö- och myrmalmen från Skeingesjön och kringliggande sankmarker. Undersökningarna på borgholmen visade också att denna varit bebodd långt innan borgen anlades, eftersom man fann rester av boplatser från såväl äldre som yngre stenålder.

Den åttkantiga borgformen är unik i Norden och man har undrat över anledningen till att Skeingeborg getts denna form. Samma egendomliga planform återfinnes i ett par borgar i Elsass i det dåvarande tyska riket. Kanske hämtade ärkebiskop Eskil förebilden där. Under en resa till påven 1156-57 blev Eskil på hemvägen från Rom tillfångatagen på uppdrag av den tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa, med vilken påven vid denna tid låg i fejd. Eskil hölls fram till frisläppandet fången i Elsass, där Fredrik Barbarossa ägde en åttkantig borg, Hagenau. Det är möjligt att Eskil kan ha sett denna och tagit intryck av den ovanliga planformen och senare använt sig av den. Ett annat exempel på influenser från Elsass är det vid denna tid uppförda västpartiet i hans egen domkyrka i Lund, vilket är av samma typ som samtida förhallsbyggnader i alsaciska kyrkor.

Skeingeborg förstördes troligen under 1200-talets slut, enligt traditionen i samband med ett bondeuppror. Gården Björkeberga, vid parkeringsplatsen, var under senmedeltiden residens för länsherren. År 1488 fick riddaren Peder Langh legobrev på Björkeberga län av ärkebiskop Jens Brostrup. Vid reformationen 1536 indrogs Björkeberga tillsammans med andra domkyrkogods till danska kronan. Några årtionden senare övergick egendomen genom byte till den gamla dansk-skånska ätten Daa.

Den förste till namnet kände ägaren är Wulff Christoffersson Grijp, som skrev sig till Björkeberga och Hörlinge och som verkar ha kommit i besittning av godset genom sin första hustru Margrete Jörgensdatter Daa. Herr Wulff tillhörde en gammal småländsk släkt, Stråle, vars stamgods Stensnäs låg i Ryssby i Kronobergs län. Hans far Christoffer Andersson Grijp fick sin vapenbild ändrad till en i ett silverfält flygande grip och tog sig namn efter denna. Han var befälhavare på Kalmar slott och Sigismunds man under striderna med hertig Karl (IX). Sedan slottet intagits 1599 blev han tillfångatagen och halshuggen. Troligen förverkades då hans gods, eftersom båda hans söner lämnade Sverige. Wulff tog sig över gränsen till Danmark. Han gifte sig med Margrete Daa 1607 och kanske bosatte han sig samma år på Björkeberga. I sitt äktenskap fick de dottern Gertrud.

Gertrud Ulfsdotter Grijp har gått till historien genom sin olyckliga kärlekssaga med skalden Lars Wivallius (en romantiserande skildring av denna finns i A.U. Bååths diktcykel "Kärlekssagan på Björkeberga", 1892). Wivallius hade efter studier vid Uppsala universitet fört ett äventyrligt liv under några års kringflackande i 30-åriga krigets Europa och tycks ha tagit sig fram i olika skepnader: som student, som poet, som konstnär, som soldat, som jesuiternas skyddsling, som falsk adelsman och som sol- och vårare. De båda sistnämnda rollerna blev hans olycka. I Danmark hade han för att rädda sig ur en farlig belägenhet uppgett sig vara friherre Erick Gyllenstierna och i detta namn lyckats få adelspass av den danske kungen. När Wivallius 1629 som 24-åring kom till Björkeberga, använde han sig av det falska namnet Erick Gyllenstierna. Han friade till Gertrud Grijp och gifte sig med henne. När hans verkliga identitet blev avslöjad kastades han i fängelse och äktenskapet upplöstes. Vid skilsmässorättegången i Kristianstad yrkade svärfadern att hans måg skulle straffas efter gårdsrätt, att "eho som bedrager någon adelsperson, han hafver förbrutit sin hals". Svärfaderns krav på "ähra och lif" bifölls dock inte av domstolen. Wivallius dömdes senare likväl till döden men lyckades fly ur fängelset. Han infångades efter en tid i Sverige och i hovrätten höll han ett lysande försvarstal och förklarade det falska namnet med att Erick var en ordlist ("er-ick"="är-icke"). När han sagt "Jag Erick Gyllenstierna" betydde det alltså egentligen "Jag är icke Gyllenstierna". Men detta hjälpte honom föga och han deporterades till Kajaneborgs fästning i norra Finland, där han satt inspärrad 1634-41. Under denna olyckliga tid skrev han några av sina mest berömda dikter. När han kom ut från fängelset gick det honom tämligen väl. Han blev auditör vid gardet i Stockholm, skaffade sig extrainkomster som knipslug advokat, fick skattefrihet för sin fädernegård Wivalla utanför Örebro och dog där i välmåga 1669. Wivallius var en nydanare i sin naturlyrik och anses som den förste verklige poeten i svensk litteratur.

Gertrud Grijp säges ha blivit så förgrymmad över sin fars handlande, att hon därefter inte ville bo under samma tak som han utan flyttade till frälsegården Skeinge, för vilken hon lyckades erhålla sätesfrihet. Hon ingick nytt gifte med Hans Svab, som dog redan 1643. Bosättningen på Skeinge skedde troligen på 1630-talet, beroende på hennes eget äktenskap och moderns död 1633, då fadern gifte om sig med Helle Urup. På 1640-talet uppförde fru Gertrud på Skeinge en sätesbyggnad, av vilken delar ingått i det nuvarande corps de logiet. Det var troligen en enkel träbyggnad under torvtak. 1647 inköpte hon Sjöboholms säteri i södra Halland och firade där två år senare sitt bröllop med Jörgen Galde. Gertrud Grijp dog 1656 utan att efterlämna några barn.

Skeinge och Björkeberga tillföll då hennes kusin Cecilia Bonde, gift med Magnus Swawe till Oretorp och Vankiva. 1697 övergick godset till Cecilias brorson ryttmästaren Carl Gustaf Bonde till Stensholm, Oretorp och Araslöv. Han var svärson till riksrådet Ebbe Ulfeldt, som i sitt äktenskap med Christian IV:s dotter, grevinnan Hedvig av Slesvig-Holstein, hade tre döttrar: Christiana till Råbelöv, Färlövsholm och Araslöv, gift med Carl Gustaf Bonde, Anna Maria, gift med generalen och guvernören i Skåne friherre Carl Gustaf Skytte, och Sofia Maria, gift med överstelöjtnanten Johan Halfast Ridderschantz. Christiana och Anna Maria var båda barnlösa medan Sofia Maria hade många barn. 1716 tillföll Skeinge och Björkeberga hennes dotter Anna Catharina, som var gift med majoren Ludvig Gustaf von Böhnen. Carl Gustaf Skytte testamenterade vid sin död 1717 Odersberga och Råbelöv till sin kusinson Carl Henrik Skytte af Sätra. Denne tillträdde 1720 Sinclairsholm och bytte 1732 bort de förstnämnda gårdarna mot von Böhnens Skeinge och Björkeberga. Han dog 1752.

Hans arvingar sålde då Skeinge och Björkeberga till landshövdingen friherre Johan von Brehmer. Han bosatte sig på Skeinge och företog en restaurering av corps de logiet, som då fick sitt karolinska utseende med säteritak. Eftersom han var ogift och den siste på svärdsidan av sin ätt stiftade han ett fideikommiss av godset till förmån för sin systers dotterson överstelöjtnanten Johan Wilhelm Wrangel af Sage och Waschel med villkoret att denne och hans avkomlingar till sitt namn och vapen fogade det von Brehmerska. Ätten kallas därefter Wrangel von Brehmer och blev 1765 friherrlig. Johan von Brehmer dog redan 1754. Fideikommissarien Johan Wilhelm Wrangel von Brehmer hade i sitt andra gifte med Barbara Wittrup Beck-Friis sonen Voldemar Wilhelm, som tillträdde 1786. Denne överflyttade 1812 fideikommisset till Hyby och sålde samtidigt Skeinge till sin svåger hovmarskalken greve Corfitz Ludvig Beck-Friis.

Gården övergick sedan till dennes dotter Sofia Maria och hennes man, hovmarskalken greve Nils Anton Barck. 1841 sålde de Skeinge till Nils Persson i Marklunda, Osby socken, och egendomen hade därefter många olika ägare. 1871-73 tillhörde den länsgreve Holck-Hardenberg och därefter fram till 1907 Harald Holck. 1927 inköptes Skeinge av Sture Brunnström, gift med Alice Gravenhorst-Löwenstierne, och har sedan stannat kvar i denna släkt.

Skeinge är inte tillgängligt för allmänheten. Ruinen av Skeingeborg når man med båt eller efter en kilometerlång vandring längs spångad led över sankmarkerna från parkeringsplatsen vid nuvarande Björkeberga.

Källa: Sylve Åkesson, Skånska slott och herresäten